Tuija Lindström

Intervjun som PDF

Ett kvinnligt öga i manliga miljöer

Jag träffar Tuija Lindström som i januari 2012 syns på Swedish Photography i Berlin med fotografier från 90-talet. Under året ställer hon också ut sina 80-talsbilder på Hasselblad Center i Göteborg och visar helt nytt material i en samlingsutställning på Galleri Örsta i Kumla.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder)

Vi tittar i Tuija Lindströms dator på hennes många olika bilder från tiden på Konstfack och fram till idag. Där finns många för mig okända bilder men också fotografier som blivit näst intill ikoner.

Ett av Tuija Lindströms mest kända verk är serien med fotografier av flytande kvinnor i en sjö i kombination med bilder av strykjärn. Projektet som fått namnet ”Kvinnorna vid Tjursjön”, efter den sjö i närheten av Dalarö där bilderna togs 1991-1992, har tolkats på många olika sätt. Några har fascinerats över det drömlika och krocken mellan de olika motiven, andra har associerat till kvinnors situation i samhället och några har blivit förbannade och anklagat Tuija för både det ena och det andra. Få som sett bilderna har lämnats oberörda.

– Bilderna är tagna i närheten av Dalarö där jag bodde på nittiotalet. Det var väldigt kallt långt in på sommaren men jag och några väninnor hittade den här lilla sjön som var tillräckligt varm för att bada i. Det var ett samarbete mellan mig och dem, precis som flera andra av mina arbeten. Jag använde en Rolleiflex som man ju inte har framför ansiktet när man fotograferar. Man kan lättare prata med varandra då och det blir ett bättre samspel.

För att undvika felaktiga tolkningar om kvinnor och naturen beslutade hon sig för att hitta något som fungerade som ”samtalspartner” till bilderna från sjön. Hon hade först en idé om att fotografera någon form av avtryck – som ett slags spår av kvinnor och deras arbete. Hon bestämde sig för att måla röd färg på strykjärn och använda dem som stämplar på tyg. Avtrycket gav en sakral form – som en port, en kyrka – vilket hon gillade. Men resultatet blev ändå inte riktigt som hon tänkt sig. Då valde hon istället att fotografera strykjärnen som objekt och färgen på undersidan blev en extra bonus.

Bilderna har sedan genererat mängder av olika associationer och väckt många tankar och minnen hos betraktarna. Någon tyckte att de liknade missiler. En äldre kvinna såg varningstexten ’Achtung” och hennes tankar vandrade tillbaka till andra världskriget och sin tid i ett koncentrationsläger.

– Jag tycker om när man med enkla medel kan få sådana här saker att hända. Och jag har ända sedan jag var barn varit intresserad av det som finns utanför synfältet, det som vi inte automatiskt ser. Jag tycker det är väldigt berikande att höra om människors olika associationer. Även om mina val när jag gör bilderna är väldigt strikta vill jag hålla bilderna väldigt öppna för tolkning. Jag vill inte skriva någon på näsan. Och det är ju fantastiskt om betraktaren vågar följa sina associationer och ta till sig bilderna ur ett eget perspektiv.

Tuija Lindströms 80-talsbilder har idag fått en ny publik. Och på utställningen hösten 2012 på Hasselblad Center i Göteborg kommer publiksiffran få en chans att växa ytterligare. 

– Jag tycker att det är roligt när de här 80-talsbilderna får synas igen efter trettio år. För mig är de som gamla arkeologiska fynd, och jag upplever mig själv som en relik. Nu börjar också en ny generation intressera sig för analogt fotografi. Och jag tycker det är fint, att de på något sätt letar efter sina rötter.

På Konstfack lärde sig Tuija den grundläggande tekniken – allt ifrån traditionell framkallning och olika tryckmetoder till ljussättning med bland andra Jan Fridlund som lärare. När hon sedan satte igång med egna projekt experimenterade hon en hel del, fascinerad av kamerans och mörkrummets möjligheter. Idag får hon ibland frågor om ifall vissa fotografier är ”Photoshoppade” – bilder som i själva verket är gjorda på 80-talet och på olika sätt är bearbetade med enbart analoga metoder. Från början var hon intresserad av bilden – vad och hur den kommunicerade – men blev sedan mer och mer intresserad av den näst intill alkemiska aspekten.

– Det är en spännande process. Jag föll för den när jag började experimentera i mörkrummet – den magiska platsen där allting tycktes vara möjligt. Du har en röd lampa tänd utanför och ingen får komma in utan att knacka.

Tuija har alltid varit öppen för, och nyfiken på, ny teknik. Hon använder det hon behöver för att genomföra ett speciellt projekt: Traditionell analog framkallning, Photoshop och redigering i Final Cut när hon gör film. Och hon är till stor del självlärd. Till de mönsterliknande bilderna i ”12 Fractals of One Plant” manipulerade hon bilder av växter som hon filmat.

– Det var på sätt och vis ett terapeutiskt arbete. Jag identifierade mig med alla kvinnor som har suttit vid sina vävstolar och skrivit sin historia i form av olika upprepade mönster.

Hon visar sitt första digitala arbete som heter ”Foggy Mountains” och säger att ”Jag hade gått och förintat en hel by där”. Det går några sekunder innan jag fattar att hon menar att hon klonat bort den digitalt. Puh! Hennes senaste serie ”Nephentes Laughing” är också digital, men bilderna inte tagna med en kamera.

– Jag ville fortsätta arbeta med växtlighet, men jag hade inte råd att köpa den kamera som behövdes. Istället började jag scanna köttätande växter från Bergianska trädgården med en gammal scanner som jag byggde ett tält över så att växterna fick plats utan att plattas till. Bilderna blev närmast tredimensionella och färgerna var scannerns, inte naturens, vilket jag också gillade.

Hennes fria sökande och viljan att följa med och ta vara på de riktningsändringar och idéer som uppstår under processens gång missuppfattades dock av vissa pressfotografer och yrkesfotografer. De tolkade det som att hon inte hade någon respekt för tekniken. När hon sedan utnämndes till professor på Fotohögskolan – nuvarande Högskolan för Fotografi i Göteborg – och ville addera en mer konstnärlig aspekt till fotografin mötte hon en hel del motstånd.

– Jag tror att det var ett uttryck för frustration … det handlar om makt helt enkelt. Jag ser nu också i backspegeln att vi befann oss i brytningspunkten mellan analogt och digitalt. Samtidigt började en stormig debatt om fotografins trovärdighet öka i styrka. Alla krigade och det började gunga under fötterna på folk som hade lite mer maktbegär än vad som kanske var nyttigt. Då är det klart att den offentliga personen får stryk. Och det var jag. Jag var kvinna, dessutom utbildad, jag kom från Finland och fick den mest eftertraktade tjänsten i Sverige just då på den enda högskolan.

Bara ett par dagar efter att jag pratat med Tuija träffar jag en lärare på Fotohögskolan och han säger att den konstnärliga höjd som skolan har idag hade aldrig uppnåtts om inte Tuija Lindström hade stått vid rodret och gjort en rejäl kursändring i början av 90-talet.

”Sandemar” är en serie bilder som visar öken, pyramider och något som närmast ser ut att vara från en annan planet?

– Nej, alla bilder är från ett sandtag i Sandemar ute på Dalarö. Jag blev inbjuden att medverka i Fotografiska Museets samlingsutställning ”Paradigm” 1991 tillsammans med Hans Cogne, Åke E:son Lindman, Lennart Durehed och Håkan Valentin. Jag tyckte att landskapet där ute illustrerade utställningens tema perfekt.

Tuijas bilder störde en del av dem som så gärna vill – och kanske till och med tror – att fotografi ska vara något dokumentärt, sanningsenligt och trovärdigt.

– Ja det var otroligt intressant att det blev så mycket tjafs när de visades på utställningen. Många människor blir irriterade när deras första intryck säger dem att det här är något fantastiskt, Grand Canyon typ, men sedan får reda på sanningen och känner sig snuvade.

Tuija säger att gräva där man står och att bygga något med det man har också är ett kvinnligt sätt att fotografera. Kajsa Wargs devis ”Man tager vad man haver” jobbar också Tuija efter. Hon har ofta haft ett barn i vagnen eller i handen när hon fotograferat och därför förlagt flera av sina projekt till sin geografiska närhet.

En annan upptäcktsfärd in på männens territorium är serien ”Harbour Works” från 1997. En serie svartvita, dokumentära bilder av öde, gråmulna, hamnmiljöer.

– Det tycker jag är en av de intressantaste serier som jag gjort, apropå kritik. I mitten av 90-talet reste jag runt en del i Europa och fotograferade flera olika hamnområden. Serien innehåller ursprungligen åttio bilder som alla är tagna under liknande väderförhållanden. Jag valde också att inte ange namnen på platserna.

Bilderna skulle kunna vara från samma land …

– Ja, och det är ju på sätt och vis samma land. Det här började i Wales när min svärmor dog och jag åkte dit för hennes begravning. Av det som existerade där för drygt tio år sedan när jag var där och fotograferade gruvorna fanns nu ingenting kvar. Landskapet var helt förändrat. Nu var det Mc Donalds, EU-flaggor och så. Då känner man förstås en djup sorg, en melankoli, för man inser något väldigt klart: Tiden gör att lager läggs till lager och allt faller så småningom i glömska, det gamla försvinner och nya landskap uppstår.

Jag ser dem mycket som myllrande, bullrande, arbetsplatser. Platser där människor har spenderat så mycket tid av sina liv. Avsaknaden av människor i bilderna gör att man funderar över vilka de var.

– Ja, och kritiken som jag fick var att ”vart har människorna tagit vägen i dina bilder?”. Men för mig är de högst närvarande där. Jag promenerade runt, ofta med ett barn i släptåg, och tog bilder på fri hand med en Mamiya 7 mellanformatskamera. Och det var förstås också ett sätt att störa den rådande ordningen i fotografivärlden som då handlade mycket om det nya landskapsfotografiet ”The New Topographics”, storformatskameror på stativ, zonsystemet, långa exponeringstider och så vidare. Man upptäcker kanske inte heller hur manliga de här platserna är förrän en kvinna går dit och tar bilder.

När Christer Strömholm fyllde 75 i mitten av nittiotalet var Tuija bland de vänner han bjöd in till sitt hus i Fox-Amphoux, mittemellan Marseille och Cannes i södra Frankrike.

– På festen som hölls på kvällen frågade jag alla där – många som jag kände och många som jag inte kände – om de nästa dag kunde tänka sig att komma och sova i en trädgård där intill. Jag sa bara ”ni får ha något vitt på er, eller vara nakna om ni vill, och ni får hitta varsin plats i trädgården”. Dagen efter var alla lite trötta efter festandet förstås och vi hade en fantastisk sleep-in där jag smög runt och tog bilder med en Polaroidkamera och det resulterade i serien ”Sleeping Bodies”. Den ende som bytte plats i trädgården hela tiden var Christer så honom hittade jag lite här och där. Han skojade och flinade sin vana trogen.

– Just vid den här tiden läste jag, och var väldigt förtjust i, Roland Barthes ”Det Ljusa Rummet” där han skriver att ”Likt fotografi bleknar minnen, likt minnen bleknar fotografi”. Jag har visat de positiva Polaroidbilderna i ”Sleeping Bodies” på Schaper Sundberg Galleri (1995) upphängda som ett pärlhalsband runt rummet. Redan då hade bilderna börjat blekna och jag dokumenterar dem årligen för att följa den kemiska process som hela tiden förändrar fotografiernas utseende.

Ser du något inom fotografin idag som du gillar?

– Ja, det görs mycket idag som är bra. Medvetenheten om fotografins möjligheter och begränsningar har ökat och idag har den en självklar plats på konstscenen. Utbildningarna har blivit fler och Högskolan för Fotografi har idag en doktorandutbildning och är en del av den konstnärliga fakulteten på Universitetet. Jag tänker också på de många utmärkta kvinnliga konstnärer vi har idag t.ex Lina Selander, Hyun-Jin Kwak, Aida Chehrehgosha, Trinidad Carillo, Nina Lassila, Julia Peirone och många, många fler.

Innan vi skiljs åt vill jag ta en porträttbild av henne till artikeln som jag brukar. Men det vill Tuija inte gå med på, hur mycket jag än lirkar och trugar.

– Du kan väl ta någon av mina bilder istället – en köttätande växt eller en ruin kanske, säger hon och skrattar.

© HANS MALM, 2012

Tuija Lindström
Tuija Lindström
Ur serien "NEPENTHES LAUGHING" 2010
Tuija Lindström
Ur serien "HARBOURWORKS-FAR AWAY" 1997

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.