Sesse

Intervjun som PDF

– Jag forskar i perception, bilden är bara slutresultatet

Sesse Lind har både jobbat som stillbildsfotograf och filmfotograf åt bland andra Levi’s, Adidas, Filippa K, Volvo, General Electrics, Puma, Le Shop, Wallpaper, GQ, Max och Harper’s Bazaar för att nämna några. Hans främste uppdragsgivare är dock Sesse Lind själv. För att behålla kontrollen över sin utveckling som fotograf och sitt sätt att se på omvärlden ligger han gärna steget före dem som anlitar honom. – Att vidareutvecklas som fotograf är att ständigt vässa uppfattningsförmågan, och bilden är slutresultatet av den forskningen, säger han.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder. Övriga länkar finner du i slutet av texten)

Sesse parkerar sin cykel utanför caféet på Odengatan: I ett svep säger han hej till mannen bakom disken, beställer en dubbel espresso och lägger samtidigt jämna pengar på disken. Jag får känslan av att det är ett stamställe och mycket riktigt bor han runt hörnet. Men snart ska han flytta, och då också flytta ihop med sin flickvän. Nya adressen är Williamsburg, Brooklyn i New York.

– Det blir min första lägenhet någonsin. Tidigare har jag bott i olika lagerlokaler och ateljéer jag haft. Det har passat mig bra. Man får någon idé mitt i natten och kan gå upp och göra en print.

Nu fotograferar han uteslutande digitalt, om inte kunden vill att det ska vara på film vilket fortfarande händer då och då. Sin analoga utrustning har han gett bort. Förstoringsapparater och annat som nu bara används av ett minskande antal entusiaster och som inte längre går att sälja. Men han längtar inte tillbaka.

– Det härliga med det digitala är att fotograferandet inte är till för en elit längre som kan stå i mörkrummet och lukta på den där skiten. Jag gillar att alla har tillgång till prylarna. Kolla Vimeo till exempel, där hittar du både amatörer och proffs. Det finns inte en chans att jag själv skulle välja att jobba på film. Om jag vill att det ska se så skräpigt ut som film gör, då fixar jag det i post production. Jag vill alltid ha ett så cleant original som möjligt. Sen kan jag bryta ner det till att se ut som att jag har dragit ut stillbilder ur en 16 mm-film om jag vill. Men man måste jobba med bilden för att få den att bli bra. Det räcker inte att bara använda en plug-in, för det syns direkt.

– En del verkar ta bilder för andra fotografer och inte för sig själva. Jag jobbar bara för mig själv och bestämmer själv när det är bra. Om det sedan kommer ut en massa fotografer ur sina mörkrum och säger: "Det där kornet är inte Tri-X för det ser lite annorlunda ut”. Ja, men skriv en bok om det då! Det är ingen som bryr sig anser jag. Film och gammal kemi? Nej, det finns ingen anledning. Det är bara nedskräpning av naturen.

Hur började du?
– Jag gick Konstskolan i Stockholm efter gymnasiet. Jag målade innan, men min otålighet gjorde att jag inte kunde vänta på att färgen skulle torka. Det var skittråkigt! Då upptäckte jag kameran. Trettiosex tavlor på en rulle! Det tyckte jag om och började experimentera. Jag gillade mörkrummet och hela processen, att det gick så fort som det gjorde.

– Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra efter plugget när jag träffade en gammal fritidsledare på bussen ut till förorten. Hon tipsade mig om en vän till henne som var fotograf och som jag började som assistent hos. Han blev min mentor – men mer för inställningen till livet än för hur man fotograferar. Jag fortsatte sedan jobba som assistent åt olika fotografer, men det är bara genom att själv stå där bakom kameran som du blir fotograf. Det är ofta en massa människor inblandade på en fotografering och du ska stå där i centrum, styra hela produktionen och ta rätt beslut. Det lär man sig inte som assistent.

– Matias på ProCenter har också alltid varit ett jättestöd ända från start för han säljer inte bara prylar, han förstår vad fotografyrket innebär och framför allt förstår han fotografer och vad de vill göra.

Har du någon gång känt att du inte kunnat stå för det du levererat?
– Jag förlorade mig själv en gång i en slags reklamestetik när jag tjänade en jävla massa pengar och jobbade väldigt mycket. Kunden var nöjd, alla applåderade, jag blev miljonär, tiden gick fort och det var skitkul. Men, bilderna var inte mina. Jag bröt totalt med det för snart 10 år sedan och gjorde om helt. Jag blev mer noga med vilka jobb jag tar och började forska i perception – träna min uppfattningsförmåga.

Vad är ett bra uppdrag?
– Jag försöker hitta utmaningen i varje jobb och det spelar inte så stor roll vad det är. Jag kan alltid hitta något som gör det spännande. Det kan vara något tekniskt, det kan vara människorna runt omkring, det kan vara platsen eller att få jättemycket pengar för ett enkelt jobb, ha-ha! Om man åker iväg med tre pers man tycker väldigt mycket om och gör en film i Kina till exempel, det kan vara magiskt.

– Sedan kan man jobba sexton timmar för en av världens största biltillverkare som ändå betalar dåligt med argumentet att "det är ju bara en liten dokumentär för webben". Men jag jobbar ju alltid lika hårt, och det vet de. Man blir blåst hela tiden. Då måste man välja: Vill man fokusera på att man blir blåst eller på att det är jävligt roligt att åka till Hong Kong och filma? Jag hugger de jobb som faktiskt är kul. Då får man ibland se betalningen lite som en bonus. För mig är att jobba med fotografi fortfarande en slags utbildning. Projekten tar en ju till platser och möten som man aldrig annars skulle få uppleva. Att åka och filma på en oljeplattform till exempel. Det finns inga som helst möjligheter för mig att komma in där om jag inte är där som fotograf. För mig är det helt fantastiskt att få se och försöka förstå sådant man annars bara läser om och hör folk prata om. Krokodiler i Everglades eller moskéer i Kairo – när jag har varit där och sett dem blir de sanna för mig.

Hur funkar samarbetet med olika Art Directors?
– På de största jobben kan AD:n säga: "Gör din grej" och släpper hela ansvaret till mig. Sedan kollar de förstås att de och deras kund är nöjda med resultatet. Ofta kommer idén från något jag redan har gjort privat och som AD:n har skissat med. Då är det inget problem för dem att jag gör det jag känner blir bäst.

– Det kan vara svårt med vissa kunder som tycker att allt måste följa deras egen planering. Som under en plåtning i Karibien där de inte förstod att den gröna färg de ville ha på havsvattnet bara gick att få en timme mitt på dagen, när solen stod i zenit och solljuset reflekterades rakt upp från den gula sandbottnen. De tyckte vi skulle fotografera klockan nio på morgonen istället och ville inte alls höra att det inte gick.

Är det någon skillnad när du jobbar som filmfotograf?
– Som stillbildsplåtis är man ju regissör också, och man sätter ljuset, och man är fotograf, man är allting. När jag filmar kan jag känna att jag är degraderad till endast kameratekniker, men det är ju också av praktiska skäl. De är många fler saker att tänka på. Du kan inte filma, ta ljud, regissera, göra ljuset, elen och alla grejor samtidigt. Så man är tvungen att fokusera på den roll man har. Därför är det också mer hierarkiskt inom film. I större produktioner har alla sin plats. Focus-pullern ställer bara fokus, han rör ingenting annat. Då skulle allt spricka. När alla kuggar hakar i varandra då klaffar det och rullar på. Men om någon börjar tafsa utanför sitt område kan det bli fel.

När fungerar det som bäst?
– Det härligaste är förstås att kunna bestämma allt själv istället för att tolv hjärnhalvor ska tycka till. När uppdragsgivaren litar på mig. Då blir resultatet exakt så som jag vill att det ska vara. Och fallerar det så är det på grund av mig och inte för att någon annan plockat ut en modell eller en location som inte funkar för mig. Det mest intressanta förhållandet du kan ha med en annan kreativ person, som en AD eller regissör, är när ni bygger på varandra. När till exempel regissören har en så pass stor estetisk begåvning och förståelse för vad jag kan göra att vi kan bygga något tillsammans. Att de också har ett genuint bildintresse och inte bara kan storytelling. Det kan bli väldigt svårt ibland när någon ber mig att filma något som varken är estetiskt tilltalande eller fungerar bildmässigt. ”Nej tyvärr jag kan inte filma det här huset underifrån med vidvinkel för jag är inte en groda på LSD.” Sorry. Jag gör inte det. Någon jävla heder måste man ha tycker jag. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man får, man måste ha en gräns så att man kan stå för det man gör.

Du har gjort en hel del film som bygger på stillbilder.
– Det är ju en direkt följd av den digitala tekniken. Jag började experimentera och såg vad som hände. Mycket av det du hittar av mig på nätet är filmer som jag gjort för mig själv. Det är ingen annan som bett mig göra dem. Jag säger inte att det är bättre eller sämre. Jag säger bara att ibland kan det bli mer intressant.

Sedan var du fotograf för den animerade långfilmen Metropia också?
– Metropia är nästan helt uppbyggd av fotografier, det kom bort lite när man pratade om filmen. Jag plåtade massor av miljöer i allt från Farsta till Köpenhamn, Paris och Berlin. Jag tog också bilder av ungefär 500 pers i olika poser och av deras munnar när de uttalade olika vokaler. De bilderna användes sedan för att animera replikerna.

Nyligen gjorde du en påkostad time-lapse-film för Volvo. Hur gick det till?
– I reklamfilmen för Volvo skulle vi visa alla årstider under ett helt år. Den innehåller väldigt mycket post production. Vi var på Island i tre dygn med fem time-lapse-kameror och tog massor med delar till filmen. Snön gjorde vi faktiskt i här ute i Stora Skuggan. Allt du ser är ett collage av olika miljöer. Det är fascinerande vad det går att göra. Och när alla kan göra allt är det de bra idéerna som räknas, så är det både med film och med foto. Alla kan plåta, alla är fotografer anser jag. Det är bara att sätta igång. En del gör det på heltid. Andra för att det är kul på semestern. Synen står för 70% av vår uppfattningsförmåga. Alla har ögon, alla ser, men hur långt man kommer som fotograf handlar i slutändan om hur mycket man tränar sin perception.

Om ett par dagar ska Sesse Lind åka till Hong Kong och filma för en stor biltillverkare. Sedan flyttar han till New York, eller närmare bestämt stadsdelen Williamsburg i Brooklyn som befolkas av en massa konstnärer och andra kreativa människor.

– Jag vill kunna komma "hem" till en plats jag längtar till, inte längtar ifrån. Jag orkar inte se Sveavägen en dag till! "Lycka till" säger kompisarna här i Stockholm till mig. Men jag säger istället "lycka till" till dem som väljer att stanna kvar här.

© HANS MALM, 2011

Relaterade länkar
Shotview
Link Images
Time-lapse för Volvo Cross Country Travels
Sesses kanal på YouTube

Sesse
Sesse
Sesse

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.