Pablo Frisk

Intervjun som PDF

Om likheter i att fotografera modeller, huliganer och Christian Bale.

Pablo Frisk är 26 år och sitter hemma i Stockholm och väntar otåligt på ett visum till USA. Karriären har fått en bra start där och han vill nu tillbaka för att försöka etablera sig ordentligt som modefotograf. Han är samtidigt aktuell med bilder från energiladdade klubbmiljöer i utställningen We are the night på Story Hotel i Stockholm. Ett projekt som både är en spegelbild av hans personlighet, och som snitslat vägen ut ur skolan och in på en av New Yorks, och världens, mest ansedda magasinsredaktioner.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder. Övriga länkar finner du i slutet av texten)

Pablo Frisk har alltid dokumenterat människor omkring sig. Som sextonåring i Uppsala tog han med sig sin pappas kassett-diktafon på fester och intervjuade folk han både kände och inte kände. Först bara för skojs skull. Sedan kunde han inte sluta. En kompis hade en digital videokamera som Pablo blev nyfiken på, så han önskade sig en likadan i födelsedagspresent av sina föräldrar.

  • Men dom är födda på 40-talet och hörde bara ”digital” och ”kamera”, så jag fick en Canon Ixus i present istället. Men jag kunde ju inte bara säga ”Den här vill jag inte ha” så jag sa ”Tack så jättemycket!” istället och började ta med mig den vart jag än gick. Jag experimenterade mycket med de få inställningar som fanns utan att riktigt förstå vad de betydde, men jag gillade det, så till nästa födelsedag önskade jag mig en Nikon D70 systemkamera.

Han fortsatte testa olika saker både i kameran och i Photoshop, letade upp tutorials på nätet och fattade mer och mer varför olika bilder såg ut som de gjorde.

  • Jag lade upp mina första försök på fotosidan.se …

Pablo tystnar.

  •  Herregud! Jag har nog kvar bilder där! Det kan ju vara rent skadligt för mig nu. Ha ha! Det var en massa konstnärliga bilder av typen ”Allt är svart-vitt utom ögat”. Jag måste gå in och radera allt!

Via en fotokurs i Uppsala där Pablo ”nog var den ende under 65 och där de mest pratade om olika USB-sladdar” gick han en sommarkurs i Hemse på Gotland och sökte sedan in till år 2 på Kulturamas fotoutbildning i Stockholm. Där fick han lära sig mycket av de grunder man behöver som yrkesfotograf. Något som han tycker att vissa tar lite för lätt på.

  • Jag tror att det är en miss som en del gör. Många är duktiga och det har säkert gått bra för en hel del av dem jag pluggat med, men det finns andra som till exempel inte har en aning om hur man ljussätter. Eller ens vad ljus egentligen är – det som fotografi egentligen handlar om. Vi hade seminarier och lektioner men sedan måste man gå djupare in i det på eget initiativ. Många försöker ta genvägar. De köper dyra digitala systemkameror och tycker det blir skitbra när de kör på autoläge och tycker att det räcker med det. Men man måste anstränga sig mycket mer än så.

På skolan mötte han många bra lärare och föreläsare. Bland andra Anders Petersen.

  • Han är nog ändå nummer ett för mig. I alla fall bland svenska fotografer. Han har sagt så många bra saker. Och han sågade mina bilder totalt!
  • Anders gav oss en uppgift som hette ”Back to basics” – och det var väl i princip det enda han sa. Vi fattade inte riktigt så vi bad honom förklara lite mer. ”Jag vill att era bilder ska lukta”, sa han då. ”Även om det så är en lukt av urin så är det bra”. Då fattade jag absolut ingenting. Så jag kollade på hans bilder och kom fram till att jag ville plåta två människor, nakna. Jag sökte ”två nakenmodeller” på en sajt för statister. När jag kom tillbaka från lunchen var hela inkorgen smockfull, men de flesta var unga tjejer från sexton och uppåt som ville bli modeller. Till slut hittade jag två stycken som var väldigt, väldigt, långt ifrån de blonda Stureplansbrudarna. Jag pröjsade deras biljetter från Malmö till Stockholm och när de kom hit tog vi en fika på Waynes vid T-centralen. Plötsligt sa en av kvinnorna, med finsk brytning: ”Om du vill kan jag ta av mig kläderna här och nu och krypa runt på golvet”. Och det borde jag kanske ha gått med på, men det kändes inte helt bekvämt.

Istället åkte de till Hornstulls strand där kvinnorna tog av sig kläderna och Pablo tog bilder medan förvånade människor gick förbi med sina hundar och barnvagnar. Pablos flickvän var också med (vilket Anders Petersen senare tyckte var ”en jävla miss”). När det hela var klart var Pablo både lättad och nöjd.

  • Jag var stolt att jag hade gjort det! Fått ihop det! Kolla här! Jag körde ut bilderna och visade dem för Anders. Han tittade länge på dem och sa sedan: ”Jag beundrar ditt mod, att du har genomfört det här, men rent bildmässigt har du fallit helt pladask”. Aj! Det var riktigt tungt att höra. Jag tänkte att nu ger jag upp det här med foto, det är ingen idé längre. Felet var att jag försökt få mina bilder att likna hans, och det märktes ganska tydligt att jag egentligen inte själv ville göra det här. Bilderna handlade inte om tjejerna utan om mig själv som ville få jobbet gjort. Och då går det inte. Det var bara att bita ihop och försöka igen.
  • Fotografi handlar ibland ganska lite om fotografi. Det handlar om dig som person och om vad du vill. Du kan vara hur duktig som helst rent tekniskt, men har du ingen känsla för vad du vill göra, då blir det jävligt svårt. Då dansar du bara efter någon annans pipa. Det är klart att man ska lyssna, men inte för mycket. Det är farligt.

Nu var diktafonen sedan länge undanstoppad, men intresset för att dokumentera fester, klubbar och krogliv fortsatte.

  • Jag gillar dekadens och dras till de platser som också är lite utmanande. Där allting handlar om nuet. Min mamma vill att jag ska fota blommor. ”Prins Carl-Philip gör ju det?”. Själv vill jag åt de där stunderna då det nästan går över styr.

Pablo Frisk vill fånga euforin. Stämningen som infinner sig när många människor tillsammans på samma plats genomgår en personlighetsförändring. Som på fotbollsmatcher och konserter. Det är okej att göra något galet, för killen eller tjejen bredvid gör ju det. Men Sverige skiljer sig lite från andra länder tycker han.

  • Här super folk betydligt mer. Så det är inte alltid den där stora kärleken som uppstår. I Sverige kan det hända andra saker. Svenskar har en tendens att balla ur på ett sätt som blir mer laglöst just för att vi kanske är lite mer kontrollerade till vardags. Om jag jämför Sverige med USA så är det i alla fall en tydlig skillnad.

Efter Kulturama sökte han in till International Center of Photography – ICP – mitt på Manhattan i New York. En legendarisk fotoskola inrymt i ett hus på 6:e avenyn mellan 42:a och 43:e gatan som bubblar av aktivitet. Där erbjuds ett antal olika kurser, seminarier och skolan anordnar även utställningar, fotofestivaler och annat. I New York fortsatte han också fotografera energin som gjorde nätterna självlysande.

  • Alla sociala barriärer försvinner. Jag kunde stå på ett ställe i Chinatown och folk är förstås fulla och har tagit allt möjligt – ecstasy, kokain och gud vet vad. Men alla skrattar hysteriskt och är helt galet lyckliga. Det avdramatiserar dumdristigheten på något vis. Jag ville fånga stämningen, inte detaljer som kläderna de hade på sig eller hur stället såg ut. Det var den genomgripande känslan jag ville åt. Jag deltar alltid själv när jag är ute och jobbar med det här. Man kan inte bara vara åskådare. Så jag går till de här klubbarna, ibland med polare, och har nästan alltid dragit ett par stadiga bärs innan. Annars blir det som en vägg mellan alla på stället och mig. Jag kan ju inte bara be folk om att få ta en bild, istället tar jag upp kameran och hoppar in. Och allting är plåtat med den här lilla rackaren …

Runt halsen har Pablo en liten Rollei 35 för småbildsfilm. Trots att han tycker att digitalt är överlägset passar den här manuella, analoga, kameran bättre för uppgiften. Han kan koncentrera sig på att fånga stämningen och får på köpet den grusiga looken som pressningen till ISO 3200 och hans egenblandade framkallare ger.

  • Den här gamla kameran är som en cykel – bara mekanik. Ja, den har ju ett batteri till ljusmätaren förstås, men den använder jag ändå inte. Jag går till hundra procent på känsla. Dessutom kan du inte kliva in på en klubb med en stor digital pjäs som jag annars har när jag jobbar. Då börjar folk posera eller också går de och gömmer sig. Dessutom lackar de som har stället ur och man blir utslängd. Den här drar istället uppmärksamheten till sig på ett bra sätt. Folk blir intresserade och undrar varför man inte har en vanlig liten digitalkamera som alla andra: ”Vad är det där för gammal pryl? Välkommen in i 2000-talet.”

Att bilderna som så småningom formade serien ”We are the night” togs av bara farten med enkel utrustning och ett minimum av förberedelser var nog en förutsättning för att hinna med. För på ICP var programmet fullspäckat.

  • Det var väldigt intensivt. Vissa dagar var det 12 timmar med lärarledda lektioner. Det var nog väldigt, väldigt bra att jag hade gått Kulturama innan. Jag hade väl i och för sig inte kommit in om jag inte hade gjort det, men det finns ingen chans att lära sig vad en slutare och en bländare är när du kommer dit.

På ICP skräddarsyr man sitt eget program. Ett år har tre terminer, och vissa kurser är obligatoriska som analog film i svartvitt och färg, fotohistoria och bildkritik. Dessutom en komplett kurs i digital fotografi för att man ska kunna skapa sig ett digitalt arbetsflöde som behövs för att klara av de individuella kursavsnitten.

  • Jag valde att fokusera på modefoto och ganska praktiska saker. Det finns allt möjligt flummigt på skolan. Jag vet inte vad de har tagit för att komma på alla konstiga kurser. För mig handlade det mer om att förbereda mig för ett yrkesliv. En kurs hette Visual thinking for magazines och sedan läste jag Fashion photography och Narrative in fashion photography. Och så vanlig ljussättning i och utanför studio förstås.

Skolans elever kommer från hela världen och Pablos årskull på cirka 50 elever bestod av 26 olika nationaliteter.

  • Det är ju fantastiskt, men också tråkigt när alla drar hem till sitt efteråt. Men om jag någon gång åker till Georgien till exempel har jag ju en polare där.

Sista dagen i skolan är en så kallad career day då skolan anordnar en portfoliovisning och bjuder in branschfolk från foto- och modellagenturer, tidningar och andra möjliga arbets- och praktikplatser. Och de kommer gärna dit eftersom ICP är en renodlad fotoskola och inte en fotokurs på en konstskola. Alla elever är nervösa och snackar presentationstaktik med varandra i korridorerna. Varje portfoliomöte är bara 20 minuter och ingen vill missa chansen att få riktiga uppdrag, ofta oavlönade till en början, i fotohuvudstaden New York.

  • Men jag tänkte inte så mycket utan satsade på att vara mig själv och bara gå in och köra. Och det funkade. Från den långa listan med människor att visa sina bilder för valde jag en bildredaktör för webbdelen av Vogue. En lärare hade sagt att ”Det här gör ni inte i första hand för att få jobb, ni gör det för att få ett hum om hur ni ligger till”. Och nån klasskompis sa att ”Välj inte Vogue, dom kommer ju inte att ge dig nåt jobb, de kommer ju bara att såga din portfolio”. Men jag ville få reda på om mina grejer höll, så jag bokade in honom. Han kollade igenom mina tre portfolios; mode, We are the night och Category C – ett projekt om svenska fotbollshuliganer. Efter några väldigt långa minuter sa han ”Det här ser ju bra ut. Släng iväg ett mail till mig i morgon så ska vi se om vi kan skicka dig någonstans”. Jag tappade hakan och gick hem och sa ingenting till någon på flera veckor, för jag tänkte att då går det åt helvete.

Efter ett tag hörde bildredaktören på vogue.com av sig och bjöd upp Pablo till en intervju i det allra heligaste – Vogues redaktion i Condé Nast Building på 4 Times Square.

  • Jag var skitnervös. Jag visste inte vad jag skulle ha på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Och precis när jag sitter där kommer den legendariska chefredaktören Anna Wintour in också, och om man är nervös innan så tappar man ju andan då. Men det slutade i alla fall lyckligt med att de skickade iväg mig på en provplåtning. Det var en klädbutik som hade öppnat i The Hamptons. Jag tog med mig två stora väskor sprängfulla med utrustning. Det var blixtar och batteripackar och reflektorer och softboxar och jag vet inte vad. När jag kommer dit står alla andra där med nån liten kompakt sak och jag kände mig ganska bortgjord. Men dagen efter låg bilderna uppe på vogue.com och det var en väldigt skön känsla!

Och kunden var nöjd. De gillade det hundratal bilder han skickat in till dem och efter att ha också tittat på PDF:er med hela materialet fick han även godkänt på sitt sätt att göra ett urval. Det ena ledde till det andra: En röda-mattan-fotografering på en förhandsvisning av The Fighter med Christian Bale och Mark Wahlberg, och på tillhörande efterfest. Till sin hjälp hade han en tip sheet med de viktigaste ansiktena att leta efter i vimlet, något som var lite svårt i början. Pablo kände att jobbet passade honom.

  • Det handlar om att vara ute bland folk och kunna slänga käft – det är i alla fall så jag har gjort. Jag skiljer mig rätt mycket från de andra fotograferna som är på plats. Vi är väl 4-5 på nätdelen av Vogue som gör såna här jobb. Jag har till exempel alltid kostym när jag jobbar. Det har jag valt själv. Vissa andra står där i flip-flops och shorts. Många av dem har gjort det här i hundra år och är sura gamla gubbar som bara står och väntar på att något ska hända. Jag tycker istället att det är skitkul. När jag jobbar på en fest brukar jag slänga kameran åt sidan första halvtimmen och bara gå runt och snacka med folk och sedan fråga: ”Har du något emot att jag tar lite bilder på dig sen?”. Och det händer nästan aldrig att någon inte vill bli fotad. Och det här gör nog att mina bilder skiljer sig från de andras. Det ska se ut som jag gick på festen och råkade ha kameran med mig. När jag kommer där med en jättekamera och de jag ska plåta är människor som inte blir annat än fotograferade hela dagarna är det väldigt lätt att det blir stelt. Det vill jag komma ifrån, och jag tycker att jag har lyckats ganska bra.

Så i maj i år fick han förtroendet att göra sin största fotografering hittills för Vogue. De frågade ifall han ville göra ett jobb med Chanel Iman som just nu är en av världens mest framgångsrika afro-amerikanska modeller och en av bara en handfull svarta kvinnor som figurerat på tidningens framsida.

  • Det skulle göras på det femstjärniga hotellet The Carlyle uppe vid Central Park. Jag och en assistent var där en timme i förväg. Vi gick in och satte oss i baren. Jag måste ta en öl innan jag gör det här, tänkte jag. Ge mig den största och starkaste ölen du har tack! Sedan gick vi och checkade in och receptionisten sa ”Vad kul, ni ska också fotografera här. En Mr Mario Testino är också här idag. Känner ni till honom?”. Och det gjorde mig ju inte lugnare precis. Men sen gick vi upp och träffade Chanel Iman och hennes crew och hon var jättetrevlig och det hela var inte så dramatiskt. När jag väl sätter igång och jobbar känner jag mig bekväm i nästan vilken situation som helst. Mode, fotbollshuliganer eller filmstjärnor– det är i grunden samma sak. Man har ju inte olika roller utan utgår hela tiden från sitt eget sätt att jobba, och då funkar det.

Direkt efter utbildningen på Kulturama gjorde Pablo en serie bilder om så kallade kategori C-supportrar. Ett begrepp som ringar in de som inte bara går på fotbollsmatcherna utan också arrangerar slagsmål med andra supporters, ofta på någon landsväg utanför ett samhälle med femhundra invånare. Långt ifrån polis, publik och pressfotografer. Men Pablo fick förtroendet att fotografera dem.

  • Jag har gått mycket på fotboll själv. Och det här handlar om ett fenomen inom supporterkulturen som jag blev intresserad av. Jag var inte med och slogs själv, men jag blev intresserad av individerna som deltar i det här. Jag förklarade för dem att jag inte lade mig i vad de gjorde. Jag ville bara ta bilder och lovade att aldrig publicera bilder där man ser deras ansikten. Så vitt jag vet är jag den enda svenska fotograf som fått göra något sånt här. Polisen har enorm koll på vilka som rör sig i de här gängen och de visste också precis vem jag var. Jag blev arresterad ett par gånger för att jag var på de här platserna, och efter det hörde de av sig och frågade om de fick titta på mina bilder. Jag förstod varför de måste ringa och försöka men jag kunde förstås inte lämna ut något material.

Hur reagerade ”motståndarna” som kom från andra hållet när Pablo stod där med en kamera och fotograferade slaget?

  • Jag vet inte om de visste vem jag var, men de lät mig faktiskt vara. Visst råkade jag få någon snyting ibland, men mest stryk fick jag av polisen. Ha ha! Jag stod och plåtade en gång och såg inte ens att de var där. Och så: Smack! Jag fick en stålbatong i ryggen. Jag föll omkull och de ställde sig över mig och hötte med batongerna och skrek både det ena och det andra. ”Lugn!” skrek jag tillbaka och visade upp fotograf-leget. Men jag klandrar dem inte. Det är ju en hätsk situation och en kortsnaggad fotograf i 25-årsåldern i den där röran är inte lätt att skilja ut från de andra.
  • Jag har försökt ställa ut bilderna men ingen har velat visa dem för de tycker att det kan glamourisera våldet. De frågar om jag inte ska ta ställning emot det här, men om det krävs att jag själv ska moralisera över det så får det vara. Jag imponerades inte, men jag fascinerades av det här fenomenet. Så enkelt är det.

Kan du tänka dig att göra en bok med ett mer ocensurerat urval någon gång i framtiden?

  • Ja, men då skulle jag absolut kolla med varenda en som är inblandad om det är ok. Och det har inte att göra med att jag skulle känna mig hotad på något sätt. Det är helt och hållet en hederssak. Har jag sagt till dem att jag inte publicerar några ansikten utan att kolla med dem så står jag för det. För det var därför de lät mig vara med när det hände.

Just nu befinner sig Pablo hemma i Stockholm igen. Han sitter och väntar på ett förnyat visum för att kunna åka tillbaka och fortsätta jobba.

  • Många kompisar tror att jag redan har lyckats, och jag är förstås glad över det som hänt. Men det är bara en start. Just nu missar jag hela NYC Fashion Week. Jag får fyra, fem mail om dagen om olika fester som jag inte kan gå på. Jag söker ett konstnärsvisum, ett ”O-1” som det heter, och det är mycket som ska klaffa för att man ska få det. Jag har tolv, tretton rekommendationsbrev och det måste vara från personer jag jobbat med eller ska jobba med framöver. Ansökan kommer att bli ungefär femhundra sidor lång.

Han längtar tillbaka till kompisarna i loftet de hyr tillsammans i Williamsburg – en stadsdel som kokar av kreativitet och som drar till sig unga människor från hela USA och resten av världen med ambitioner att jobba med konst, media och annat. Pablo har en del möten här hemma men vill ändå tillbaka till New York för att ta reda på om han kan skapa sig en karriär som fotograf och ”se hur långt kaninhålet går”.

  • Jag har ju fått en chans som är få förunnad, och det vore ett svek mot mig själv att inte ta den. Så nu vill jag till tillbaka. Varje morgon man åker M-train som går längs 6th Avenue och över Williamsburg Bridge, och ser Manhattans skyline, södra Brooklyn, Midtown, Downtown, då nyper man sig i armen och tänker ”Det här är fan inte sant!”

Epilog: Intervjun gjordes den 7 september. En månad senare fick Pablo Frisk sitt visum och är nu tillbaka i staden som aldrig sover. Och det gör säkert inte Pablo heller.

© HANS MALM, 2011

Relaterade länkar
www.pablofrisk.com
www.vogue.com
www.kulturama.se
www.icp.org

Pablo Frisk
Pablo Frisk
Pablo Frisk
Pablo Frisk
CATEGORY C

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.