Nina Sundén

Intervjun som PDF

Det är mitt på dagen och helt tomt längst in på caféet där jag sitter i halvdunklet, gömd undan solen. Musiken pumpar dovt ur högtalarna. Det känns som en nattklubb. Nina Sundén sveper in med fast handslag och klar blick. ”Vill du ha något”? undrar hon.

Detta är alltså kvinnan som vid knappa trettio bestämmer sig för att lämna en upphöjd position på Swedish Match, för det osäkra livet som naturfotograf.

Cappuccino, tack.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder)

”I slutet på gymnasiet stod jag inför valet att antingen gå på Handels eller så skulle jag bli fotograf”, säger Nina. Det blev marknadsföring på Handelshögskolan i Stockholm. Och kameran hamnade på hyllan, ”fast inte helt”.

Som nyutexaminerad söker hon tjänsten som vd-assistent på det stora snusföretaget, men erbjuds i stället jobbet som chefscontroller. Hur lyckades hon med det?

”Ja, jag måste ha fintat dem rejält”, skrattar Nina. ”Jag trodde att det var ett missförstånd”. Men hon tog jobbet och tänkte att det ju inte kunde gå sämre än åt skogen. Vilket det inte alls gjorde. Och rykten på nätet gjorde snart gällande att det inte var så konstigt ’för hon var ju dotter till Lennart Sundén’, tidigare vd på Swedish Match?

”Fast de där ryktena tog aldrig riktigt skruv”, förklarar Nina Sundén. ”Det fanns ju ingen substans i det… jag har aldrig ens träffat karl’n”. Hon skrattar avväpnande. Vi rör om i våra cappuccino.

Det handlar om att berätta
Första gången Nina åkte till Afrika var för sex, sju år sedan. När hon steg ut på savannen i Serengeti i Tanzania skedde någonting avgörande. ”Jag kände ett slags rus av lycka… av eufori”. När hon kom tillbaka till lodgen la hon sig på sängen och bara skrattade. ”Jag kände mig totalt hög på livet”.

Nina berättar om en liten gasell med brutet ben, som låg i gräset där de stannat bilen på savannen. ”Jag tittade in i ögonen på den där lilla varelsen och jag tänkte… jag är ju precis som den”. Upplevelsen skapade något slags lugn, berättar hon. Det blev som en drog och hon ville komma tillbaka till Afrika. ”Det är det som har lett till att jag nu engagerar mig till hundra procent i världens sista vilda lejon”.

Vi talar kort om livsvillkor, existensen, och att vi precis som de vilda djuren på savannen någon gång måste dö.

Nina Sundén berättar att det inte var fotograferandet i sig som grep henne. ”Jag fotar inte för att fota, utan jag fotar för att berätta någonting”.

Så hur är livet när man bor där i ett camp på savannen och väntar på att rätt djur ska dyka upp? undrar jag.

William kör henne till lejonen
Hon berättar om hinkduschar och umgänget med andra ’naturnördar’, som de från BBC som filmar uppföljaren till ’Planet Earth’. Om hur man tipsar och hjälper varandra. Om den specialbyggda bilen hon plåtar ifrån.

Sedan Nina Sundén fick en dotter – i skrivande stund är hon åtta månader gammal – bor hon inte lika primitivt som vid tidigare fotoresor till Afrika.

”Nu när jag är nere med min dotter, så hyr vi ett hus utanför gränsen till reservatet”.

Nina stiger upp mycket tidigt  på morgonen, hämtas av en masai som heter William, och tillsammans kör de in i parken. ”Han är ’warden’, parkvakt, en riktig klippa. Vi förstår knappt varandra alls språkmässigt, men vi har åkt så mycket med varandra att vi gör oss förstådda ändå”.

Hon skrattar på det där viset som bryter vilken is som helst, fast mellan oss finns ingen att bryta.

Jag frågar om hon har uppdragsgivare när hon beger sig till Afrika för att plåta vilda katter.

”Det här projektet gör jag helt själv”, svarar hon. ”Nu, med dottern och när det är ont om tid, försöker jag fokusera helt och hållet på det jag vill göra”.

Men det måste ju kosta en slant att åka till Afrika och vistas där, envisas jag.

Ur egen ficka
”Därför är det så praktiskt att jag jobbade så mycket innan”, replikerar Nina Sundén snabbt. ”Jag la undan pengar för detta då”. Hon berättar också att hon och hennes blivande man, barnets far, Sebastian, har en överenskommelse. Han tar hand om de löpande kostnaderna. ”Och jag tar mina besparingar till mitt projekt”.

Lejonfotograf Nina Sundén verkar vara praktisk.

Tillbaka till det där med att hon hoppade av näringslivet.

”Det är så lätt att se det på det sättet, att man lämnar näringslivet… för mig är det egentligen inte att jag har hoppat in på en ny väg, även om den inte är så vanlig… jag är ju samma människa”.

Nina berättar att hon vid sidan av fotoprojektet i Afrika jobbar med en organisation i New York som heter Panthera (arbetar med bevarande av vilda kattdjur).
”Jag ska ta fram deras marknadsstrategi och kommunikationsplan”.

Jag undrar oblygt om hon behöver en copywriter. Nina skrattar befriande. ”Till min bok, där kan jag verkligen behöva en copywriter”.

Får man vara både och?
Nina återvänder till diskussionen om hon har ’hoppat av näringslivet’ eller inte. ”Jag gillar strategi och sådant… och jag är ju samma person fortfarande. Men ibland undrar jag om jag är fotograf? Eller är jag berättare? Eller jobbar jag med lejon”? Nina säger att hon inte riktigt har hunnit artikulera det. ”Jag är ju naturfotograf, samtidigt som jag är marknadsförare… Om man nu får vara både och”?

Vi skrattar och enas om att man får det.

”Fast jag vet inte om man kan bli tagen på allvar om man inte gör en grej”, funderar hon vidare. ”När man inte är i ett fack till hundra procent, hela tiden”.

Vi talar om att vilja saker, om begränsningar, om att gå sin egen väg. När Nina gick i fyran gick hon till rektorn med sin mamma och pappa och förklarade att hon ville byta klass. ”Jag bytte namn också”, skrattar hon. ”Jag hette Ann faktiskt, men det var en elak tjej på dagis som hette så, och då vägrade jag och bytte till Nina, som var mitt andranamn”.

Snart lämnar det flocken
Vi zoomar in på projektet. ”Det är en enda flock med lejon, som jag följer. Jag skapar en berättelse, ett slags essä, som är ganska romantisk och drömsk”. Nina tystnar kort, och så säger hon att ’romantisk och drömsk’ låter fel, ”det saknas något ord”. Cafémusiken schwoppar och pumpar vidare, som ett aldrig sinande ackompanjemang till vårt samtal.

”På sätt och vis projicerar jag mina känslor och min syn på de här lejonen”, säger hon.

Det har nu gått ettochetthalvt år sedan hon började fotografera flocken, och inom kort ska hon dit igen. ”Kanske jag gör en till resa i november”. Då har ungarna hon har följt sedan de föddes blivit stora och lämnar snart flocken.

Jag berättar om lejonen jag såg och kom nära på Kolmården för många år sedan. Hur otäck jag tyckte att deras blick var.

”Det ska du tycka, det sitter i vår ryggmärg”, säger Nina, som om hon hade väntat på att jag skulle säga just det.

Lejonet och människan
Och så berättar hon att hon tycker arten är så intressant bland annat för att lejonet är det däggdjur som har haft störst spridning på jorden, efter människan.

Jaha.

”Ja, så är det. Och det är det inte många som vet. De är precis som vi – befinner sig högst upp i näringskedjan och lever i familjer”. Människan och lejonet har under mycket lång tid konkurrerat om samma territorium och föda, berättar Nina. ”Man kan säga att vi har vunnit över dem”.

Efter att ha funnits på alla kontinenter är lejonen nu begränsade till Afrika och några få individer i Asien, berättar Nina. ”Och det finns någonstans mellan tjugo och tjugofemtusen i Afrika”.

Hon tror inte att de kommer att försvinna helt, men heller inte leva vilt på samma sätt som tidigare. ”Det lever en miljard människori Afrika. I våras kom nyheten att lejonen i Västafrika i princip har utrotats.

Jag frågar Nina om det var självklart att hon skulle fotografera vilda kattdjur, när hon lämnade Swedish Match.

”Jag visste att jag ville göra någonting som gav tillvaron mer mening”. Att det blev just lejon är något som gradvis har vuxit fram.

Hur ska resultatet av naturfotograf Nina Sundéns arbete visas? frågar jag.

”Planen är att det ska bli en bok, och en utställning”, säger hon på det självklara sätt som är hennes person.

Det är klart att det blir bra.

© Lars Norén, 2014

Nina Sundén
Ung hanne. Foto: Nina Sundén
Nina Sundén
Naturfotograf Nina Sundén
Nina Sundén
Bibi, den äldsta honan i flocken hälsar på en av de andra tidigt en morgon i Masai Mara. Foto: Nina Sundén

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.