Lena Nytén

Intervjun som PDF

Intervju med Bukowskis Lena Nytén om fotografi som konst

Länge var den inte någonting, förrän den plötsligt blev någonting. Popmusiken, alltså. Kan det förhålla sig på samma sätt med fotografi? Jag ställer frågan till Lena Nytén, intendent på Bukowskis för samtida konst och fotografi. ”De som tidigare bara intresserade sig för traditionellt måleri, blir mer och mer nyfikna på fotografi”, säger hon. ”Och yngre människor tycker att det är naturligt att se den fotografiska bilden som konst”. På det anrika auktionshuset, runt hörnet från Berns, blev fotografi en egen avdelning år 2010. Och intresset för fotokonst ser ut att öka snabbt.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt)

Jag har alltid varit lite reserverad när det gäller Bukowskis. Har inte vågat mig in i de fina salongerna, men nu när jag ska intervjua Lena Nytén har jag inget val.
 
Intendenten lotsar mig genom stora och små rum, vi svänger vänster och höger, kliver genom hallar och uppför trappor tills vi når en lite större salong med tavlor på väggarna. Här kan vi tala utan att bli störda, försäkrar hon.
 
Lena Nytén, lika avspänd som hon är propert klädd, ansvarar för samtida och klassiskt fotografi på Bukowskis i Stockholm, och det är det som vi ska tala om – fotografi som konst.
 
Så, vilken roll spelar den fotografiska bilden på Bukowskis?
”Andrahandsmarknaden för fotografi, och det är ju vad vi är, kom inte igång på allvar förrän för ett par, tre år sedan, runt 2010”, berättar Lena. Och hon jämför med situationen i USA, där man har haft separata auktioner för fotografi sedan 70-talet. ”Så vi är ju väldigt långt efter”.
Jag är nyfiken på varför.
 

’Det där med fotografi, är det verkligen konst?’

Lena, som själv är konsthistoriker, erbjuder en förklaring: ”Fotografi och fotografisk historia har en plats i utbildningen i Amerika, i skolan”, säger hon, ”så det ligger i deras medvetande, att det är en konstform”. I arbetet på Bukowskis här hemma i Sverige möter hon ofta en avvaktande hållning hos kunderna, som undrar om ’det där med fotografi, är det verkligen konst?’.
 
Lena Nytén gjorde sina första lärospån hos Anders Wall och hans Beijers Auktioner, där hon fick jobb som trainee i mitten av åttiotalet. Efter några år startade hon eget som rådgivare åt privatpersoner som ville köpa konst. ”Och 2005 ringde de från Bukowskis och frågade om jag ville börja arbeta med auktioner, och utveckla den samtida avdelningen”.
 
Och nu sitter hon alltså på en av de översta pinnarna i konstvärlden, den kommersiella andrahandsmarknaden för samtida konst och fotografi. Samtida betyder på Bukowskis verk av de konstnärer som debuterade på sextiotalet, då konstvärlden öppnade sig för en större publik, och av dem som är verksamma i dag. Jag tänker osökt på den sägenomspunne Pontus Hultén och hur i slutet av sextiotalet konst plötsligt blev en publik affär, pop närmast. Moderna museet. Var du inte intresserad av att söka dig dit? undrar jag, aningen okänsligt.
 
”Nah”, säger hon med ett avväpnande leende. ”Jag fick det där trainee-jobbet och på den vägen är det”. Det är uppenbart att Lena trivs med sin uppgift på Bukowskis, där mängder av konst och fotografi passerar hennes skarpa öga. Förfrågningar från kunder resulterar i en bedömning och en värdering. ”Och om konstverket platsar på vår fine art-auktion, så tar vi in det”, förklarar hon. ”Men det kan ju vara så att vissa konstverk inte, jag menar det kanske är svårt att sälja dem, och då råder vi kunden att avvakta ett tag”.
 
Lena Nytén sneglar på min bandspelare, ett oundgängligt verktyg för den som är dålig på att anteckna, och ber plötsligt om ursäkt för att hon är lite hes, något jag mest bästa vilja i världen inte kunnat uppfatta. (Skulle knappast framgå i skrift, heller.)
 
Svänger marknaden mycket när det gäller verk som är attraktiva? Nej, säger Lena Nytén, och menar att det är kvaliteten på verken som är avgörande för intresset och budgivningen. I höstas sålde hon Karin och Lars Halls svenska fotografiska samling, som omfattade drygt hundra verk. Som mest har utropet för fotografi (summan av de pris man begär för verken vid en auktion) legat på åtta, niomiljoner. Detta kan jämföras med siffran tjugofem till trettiomiljoner för samtida konst. ”Och då pratar vi generella siffror snarare än exakta, annars blir det för precist, eller hur”, säger hon muntert.
 

Vågade mig knappt över tröskeln

Jag undrar om framväxten av Fotografiska museet, i Stadsgården har lett till ett större intresse för fotokonst. Det tror intendenten, och menar att Fotografiska har givit fokus åt konstformen. Även de som tidigare inte var särskilt insatta i fotografi har blivit nyfikna.
 
Kan det ha att göra med att Fotografiska känns så tillgängligt? frågar jag. Att besökarna känner sig bekväma där. Lena ler åt något mig förborgat. ”Det är intressant”, säger hon, och påpekar att på både Fotografiska och Moderna museet måste man betala inträde. ”Men här, om du vågar dig över tröskeln”, skrattar hon, ”kan du se väldigt mycket fint helt gratis. Även om du inte köper…” Jag lovar att jag från och med nu kommer att hänga en hel del på Bukowskis.
 
Dags att dyka lite djupare i fotografi, så jag frågar Lena Nytén om marknaden har några preferenser vad gäller den tekniska framställningen av fotografiska bilder. Privatpersoner som köper fotokonst är inte intresserade av tekniker, säger hon, det de är mest oroade för är upplagor, att ett motiv de köper kan göras i tusentals exemplar. ”Jag brukar då förklara att det är fotografen eller konstnären, som bestämmer vad han eller hon vill göra med sin bild”. Lena antyder dock att det finns en viss okunskap bland fotografer, vad gäller upplagor och marknad.
 

Christer Strömholm hade inga upplagor

Proffsen, samlarna, är däremot intresserade av vilken teknik som använts för att framställa den fotografiska bilden. Högst i kurs står de äldre etablerade teknikerna, silvergelatin och platina. ”Och det ska var signerade verk, annars tar vi inte emot dem”, säger Lena. Däremot kan det vara onumrerat, för vissa fotografer har aldrig jobbat med upplagor. ”Christer Strömholm, som alla känner till, han har aldrig haft upplagor. När någon har velat köpa en bild har han låtit sin kopist göra den, och så har han signerat det färdiga resultatet”.
 
Men kunde inte Strömholm ha gjort som Jeff Koons? Haft en hel silvergelatinfabrik?
”Jomen, han hade sina kopister, för han var inte intresserad av att stå i mörkrummet själv. Men fabrik var det inte”. Som kontrast till Strömholm nämner hon den finske fotografen Pentti Sammallahti, som tar fram alla sina fotografier själv. ”Enligt hans gallerist Gun Gallery har Sammallahti beordrat att alla hans negativ ska förstöras den dagen han dör. Han tar ansvar för sina bilder”, slår Lena Nytén fast.
 
Hur är det med de nyare digitala teknikerna? Alla som arbetar med digitalt framställda fotografier, som gör konstfoto, bör vara medvetna om att de ska ha upplagor och att bilderna ska vara signerade och arkivbeständiga. Lena Nytén betonar återigen vikten av att fotograferna/konstnärerna tar ansvar för vad de lämnar ifrån sig.
 

Det är själva bilden det handlar om

Världskände Helmut Newton arbetar ibland med upplagor, ibland inte, berättar Lena. ”Han är fotograf, och ville någon ha en bild av honom, så gjorde han en bild, lär han ha sagt. Men han gjorde också vissa bilder i upplagor”. Konklusionen blir att det är själva bilden som betalar sig. Christer Strömholms så kallade ikoniska bilder, hans mest kända, de som är mest omtyckta, blir dyrare och dyrare, enligt Lena. Pojkarna med handväskorna, tagen i Paris 1962, är ett exempel.
 
”Men för att återgå till den digitala tekniken”, fortsätter Lena Nytén, ”det är ju vad man gör nu, det är ju för framtiden. Och man använder ju en digital kamera, så varför skulle man inte använda en digital framställningsteknik”, frågar hon retoriskt. Skyndar sig sedan att tillägga att hon inte är någon expert på det rent tekniska, och återkommer till mantrat om kvalitet. Vilket naturligtvis gäller oavsett vilken teknik som använts vid framställningen av bilden. ”Det finns ju analoga bilder som inte har hanterats bra, där det kanske finns föroreningar kvar och beständigheten blir lidande”.
 
Gäller inte det för konst i allmänhet? Speciellt konst på papper, säger Lena och talar om fiender som fukt och solljus. ”Men det finns ju glas man kan sätta på, som tar bort alla otrevligheter”, hon skrattar smittande. Eller om man tar hem en konservator en gång om året, försöker jag. ”Jomen, det är ganska intressant”, säger hon och faller mig i talet. ”I England finns det konservatorer för fotografi, men inte i Sverige, ja kanske på Moderna museet, vilket ger ett perspektiv på hur långt efter vi är”.
 

Penn, O’Neill, Sherman och gänget

Lena Nytén har bullat upp med exempel på fotografiska bilder som har sålts på auktion på Bukowskis. Och när det gäller prisbilden, så är det först och främst motivet, själva bilden som är avgörande. En klassisk fotograf som Irving Penn jobbade med en rad komplicerade, analoga tekniker för att ta fram sina fotografier. Till exempel använde ha dye transfer, berättar hon och visar hans berömda färgfotografi ’Single Oriental Poppy’ från 1968, som Bukowskis klubbade för en halv miljon svenska kronor. ”Tekniken ansågs vara det finaste vad gäller färgbilder, och alla museer ville ha den. Sådant betalar naturligtvis de insatta samlarna mycket för”.
 
En bild från samma år tagen av Terry O’Neill visar Frank Sinatra med entourage, i Miami Beach, och här spelar tekniken en underordnad roll. Det är en stor bild, 113 x 167 cm, och målgruppen är bred för den här typen av motiv, förklarar Lena. ”Det är alla dem som gillar Frank Sinatra, som gillar tidsandan… Även de som köper traditionellt måleri gillar den här bilden. Silvergelatin. Klubbades för tvåhundratiotusen.
 
”Det är samma sak för all konst”, menar Lena Nytén, ”det som håller för framtiden, det är kvalitet”. Cindy Shermans genombrottsbilder, hennes ’centerfolds’, har sålts för närmare trettiomiljoner, omräknat till svenska pengar. Någonstans däruppe på de prisnivåerna befinner sig också fotografiska verk av Andreas Gursky och Richard Prince.
 
Bland de absolut dyraste fotografiska bilder som Bukowskis har sålt finns Helmut Newtons ’Domestic nude V…’, som för knappt tre år sedan gick under klubban för 2,1 miljoner. Motivet är en naken kvinna som ser livsfarlig ut och som får mig att tänka på Bret Easton Ellis böcker, plåtad av Newton i hans vardagsrum i Hollywood. Det höga priset förklaras delvis av den starkt begränsade upplagan: 3 exemplar! Men även av att den är nästan två meter hög.
 
Vi tittar på några C-printar av David LaChapelle, som har sålts för runt tre till fyrahundratusen. Den dyraste digitalt framställda bilden är Nick Brandts ’Elephant drinking’ från 2007. Bilden är en så kallad archival pigment print och gick för sexhundrafemtiotusen, för ett drygt år sedan.
 
Lena Nytén tror att kändisfotot kommer att växa i betydelse. Intresset för kända människor och deras liv verkar ständigt öka. Vi studerar bilderna på president Obama och Steve Jobs, som båda såldes på vårens Contemporary auktion.  ”Om du kan sätta upp ett numrerat fotografi på en känd person, som dessutom är taget av en känd fotograf, så är det ju nästan som att du känner den här personen”.
 

Avedons ’Dovina with elephants…’ gick för tvåochenhalvmiljon

Världens mest kända modefoto hamrades också igenom av Lena Nytén och hennes team på Bukowskis. Vi talar alltså om Richard Avedons ’Dovima with elephants…’ för Dior, från 1955. För ganska precis ett år sedan ropades den in för tvåochenhalvmiljon.
 
Lena återvänder till det här med olika tekniker. Om en bild är analogt eller digitalt framställd gör den varken bättre eller sämre, anser hon. ”Jag tror att fotografen eller konstnären måste vara med och bestämma när bilden görs, även i den digitala maskinen. Då tror jag att det blir bra”, säger hon med övertygelse. (Själv tänker jag på parallellen med musiker som är med i studion, hela vägen fram till den slutliga mixen av skivan är färdig.)
 
Kanske är den mycket uppmärksammade yngre konstnären Maria Friberg en sådan som inte släpper sitt verk förrän det är klart. Hennes ’Still lives #3’ från 2004 är det dyraste svenska fotografiet som har sålts. En cibachrome med en man fullständigt omgärdad av böcker gick för trehundratrettiotusen, på förra årets vårauktion.
 
© LARS NORÈN, 2013
 
Lena Nytén
Foto: Patrick Miller

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.