Leif-Erik Nygårds

Intervjun som PDF

Leif-Erik Nygårds berättar om Manhattan under Mad Men-eran, Marlboro-mannen, och mötet med Marilyn.

Leif-Erik Nygårds åkte som 20-åring på vinst och förlust till New York för att försöka få jobb hos Bert Stern eller Irving Penn. En lång svensk med ärlig uppsyn och linlugg som hade kört i de flesta engelska-tentorna i realskolan befann sig plötsligt jobba med de främsta fotograferna – på Madison Avenue, i Hollywood och i Marlboro-land – mitt under det explosiva 60-talet.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder)

– De är elaka mot varandra. Där kommer den första … och nu kommer den andra. De bråkar hela tiden.

Vi är hemma hos Leif-Erik Nygårds i hans och hustrun Giselas lägenhet på Lidingö. Det är soligt men frasande kallt ute. Koltrastarna sitter på balkongräcket och kurar som frusna uteliggare.

– De kommer tillbaka år efter år. Samma fåglar. Efter sommaren när hösten kommer och jag inte lagt ut mat så sitter de där och liksom undrar: ”Var är frukosten?”.

Medan Leif-Erik serverar de krävande gästerna på uteserveringen sitter jag och bläddrar igenom en hög med printar. Det är mycket Hollywoodstjärnor och regissörer. Men också Påven, Dalai Lama, Václav Havel, Muhammad Ali och flera jazzmusiker som han såg spela live när han var i USA på 60- och 70-talen. Några blev han dessutom bekant med.

– Ja, vi brukade gå på den legendariska jazzklubben Birdland, Gisela och jag. Det var bra att ha henne med för ibland det var kö i dörren, och hon var ganska snygg, så då släppte de in oss lite snabbare, säger Leif-Erik och skrattar.

Han var bara 20 när han bestämde sig för att pröva lyckan i New York.

– Ja, man ska ju välja ett yrke när man gjort lumpen. Och då hade jag lite olika alternativ: Att börja på juristlinjen, den hade jag tillräckligt med poäng för att komma in på, eller en ingenjörsutbildning, eller plugga ett år till och sen komma in på läkarlinjen. Men jag tyckte ju om fotografi.

Leif-Erik växte upp i Töcksfors i Värmland, alldeles vid norska gränsen där svenska officerare brukade supa ihop med tyskarna. Hans morbror hjälpte motståndsrörelsen och öppnade en korvkiosk vars huvudsyfte inte var att sälja varmkorv utan istället vara en hemlig poststation där norska motståndsmän kunde lämna och hämta försändelser till och från de allierade i London.

– Och min morbror var ju lite intresserad av foto så jag brukade låna hans Rolleicord när han inte var hemma. Jag lärde mig att framkalla, men man hade ju inga riktiga grejor, det kostade rätt mycket pengar. Jag hade till exempel ingen förstoringsapparat och ingen mörkrumsbelysning. Men jag hade en grön filt och den spikade jag upp för fönstret. Då blev det ett svagt grönt ljus som gjorde att jag kunde göra kontaktkopior av mellanformatsnegativen.

När Leif-Erik skulle börja realskolan flyttade familjen till Stockholm. Han gick med i en fotoklubb på Kungsholmen och började förstora på en tjeckisk apparat som inte var så bra men som dög för att lära sig grunderna. Och han fick mersmak, så efter skolan lockade det för honom okända och spännande fotografyrket mer än en akademisk utbildning.

– Jag trodde ju att fotografer var undermänniskor, människor från en annan planet, men jag tänkte att jag ska ge foto ett halvår i alla fall.

Med den fotografstyrda agenturen Magnum som förebild grundades Tio fotografer av ett gäng unga svenska reportagefotografer, bland andra Sven Gillsäter, Hans Hammarskiöld, Georg Oddner och Lennart Olsson. Hos dem sökte och fick Leif-Erik ett jobb som labbassistent. Han fick börja med att göra kontaktkartor och sedan avancera till att också framkalla film. Men de lät honom aldrig vara med på någon plåtning.

– När jag jobbade där fick jag se bilder som Irving Penn och Bert Stern hade tagit. Jag tyckte att de tog bilder på ett helt annat sätt än de gjorde på Tiofoto där det var mer reportagebetonat.

– Så när halvåret hade gått resonerade jag som så att jag ger fotografin ytterligare några månader. Jag åker till New York och ser om man kan jobba åt någon där. Jag tog båten till New York och gick upp till Irving Penn i korsningen 40th Street och 6th Avenue. Adressen till hans studio hade jag hittat i telefonkatalogen. Penn var mitt uppe i en plåtning för Vogue med en massa fotomodeller. Men han tog sig ändå tid och satte sig i soffan med mig och pratade. Jag hade ju bara läst lite engelska i folkskolan i Värmland, och jag körde på tentorna i både realskolan och gymnasiet, så min engelska var ju inte så bra.

– Efter tio minuter sa Penn: ”Du, jag måste fortsätta fota nu, men kom tillbaka när du pratar bättre engelska”. Så jag tyckte att han var ju ändå en trevlig prick. Sedan tänkte jag att jag går till den andra killen också, för det var de enda två fotografer jag kände till när jag kom till New York.

Efter en kort promenad på Manhattans gator hittar han, också med telefonkatalogens hjälp, Bert Sterns studio. Det var fredag eftermiddag vid halv fyra-tiden, och han möter en stressad Stern i dörren på väg ut till sitt hus på Long Island.

– Men jag hinner säga vad jag vill göra – att jag vill försöka få ett jobb hos honom. ”I have to run. Monday morning 9 o’ clock” säger han då och sticker iväg. Så på måndag morgon kom jag tillbaka och började jobba direkt med en plåtning för Vogue. Och så här i efterhand kan jag ju säga att jag hade en jäkla tur, för sen såg jag ju hur mycket folk som hela tiden kom upp och ville ha jobb hos honom.

Du hade egentligen inte jobbat med att sätta ljus innan du kom dit?
– Nej, och här var jag ensam assistent. Det var en studio manager också, en engelsman som skötte det administrativa. Och han var ju glad när jag började för då slapp han ju hålla på så mycket i studion.

Stern frågade inte vad du hade gjort innan?
– Jag sa att jag hade jobbat på Tio fotografer i Stockholm som ju för honom var som att säga att man kom från en annan planet. Men jag lärde mig ganska snabbt hur de här strobe … vad heter det … blixtljusen och allt det där fungerade. Satte ljus gjorde jag redan första veckan. Jag lärde mig snabbt hur Stern ville ha det.

Under 60-talet bröt den kreativa revolutionen ut inom reklambranschen. Några amerikanska reklammän – för det var män – hävdade att reklamen fungerade bättre om den inte bara sade åt mottagaren att köpa produkten utan också fick dem att känna något. Detta förändrade både reklamens skrivna och talade språk och dess bildspråk. Försäljningsresultaten visade att de kreativa revolutionärernas tes stämde. Epicentrum för den explosiva utvecklingen var Madison Avenue i New York. Adressen och det faktum att de gjorde saker på ett nytt och annorlunda sätt gav reklamarna epitetet ”mad men”. Fotografen Bert Stern som också av många uppfattades som en smula galen gjorde kometkarriär under detta decennium och blev redan 1962 den förste reklam- och modefotograf som fakturerade en miljon dollar under ett och samma år.

Att Stern visste hur han skulle få sin del av den jäsande reklambudgetkakan erfor Leif-Erik redan första veckan. Ett telefonsamtal till studion fick dem att ta sina kameror och åka upp till en mötesplats på en freeway strax utanför NYC. Där rullades en helt ny, topphemlig och omsorgsfullt övertäckt Ford-modell ut ur en trailer. Byråns art director, Stern och Leif-Erik körde ut den på en mindre landsväg i närheten för att hitta en lämplig plats att fotografera den på. ”Här!” sa Stern plötsligt och de stannade bilen. Art directorn gick runt och försökte se bilden som skulle tas, kliade sig i huvudet, och sa sedan bekymrat till Stern att: ”Nej, det här ser inte bra ut, vi måste hitta en bättre plats”. Stern svarade snabbt: ”This is what you get for 1.200 bucks!”. Efter en stunds förhandlande hittade Stern en betydligt snyggare location som också reklambyrån accepterade. Men den kostade dem $2.000.

Tempot i Bert Sterns studio var högt och fotograferingarna avlöste varandra. De gjorde många jobb för Vogue, en hel del reklam och fotograferade också mängder av kändisar. Ofta bar det av till Hollywood där filmstjärnorna höll hus.

– Jag kommer ihåg en gång när vi var i Los Angeles och skulle fota Jennifer Jones. Hon hade ju varit jättestor en gång och gift med filmproducenten David O Selznick, men nu var hon mest en avdankad gammal stjärna kan man säga. Vi fick stränga order om att hon skulle se ung ut, så vi hyrde in en lampa från Hollywood på 10.000 watt, en sån där jätteskopa, vi var till och med tvungna att koppla om strömmen i studion. Och Stern hann väl ta några bilder på henne men sen ville hon bara prata med mig. Jag var ganska ny då och blev jäkligt generad över det. De fick avbryta plåtningen för hon fokuserade ju inte på den.

Vid ett annat tillfälle åkte de till Rom för att fotografera Liz Taylor – två gånger på en vecka.

– Hon var ihop med sångaren Eddie Fisher och det var bråttom att plåta dem för Saturday Evening Post skulle ha bilder både till omslaget och inne i tidningen. När vi kom hem skickade Stern Kodachrome-filmerna till Technicolor i stället för till Kodak, och de förstörde sju av de tolv rullar vi tagit i Rom. Det var bubbelmärken och linjer på dem, och det blev ju förstås ett jäkla liv! Stern skulle stämma dem och allt möjligt. På onsdagen var jag ensam i studion på lunchen. Jag hade köpt en macka och satt där och åt. Då ringde det och det var chefredaktören på Saturday Evening Post. Jag sa till honom att vi nog kunde rädda de där bilderna – retuschera de rutor vi ville ha. ”I don’t want those pictures!” skrek han då. ”I want new pictures!”. Liz hade nämligen just gjort slut med Eddie Fisher och blivit tillsammans med Richard Burton istället. Så bilderna var helt värdelösa. Det blev snabbt en ny resa till Rom och nya bilder.

Bert Stern var också Polaroids husfotograf. En dag ringde det på studiodörren och där stod företagets forskningschef och executive vice president tillsammans med två säkerhetsmän som hade ett brunt paket med sig. Det visade sig vara en provupplaga av den första Polaroid-filmen i färg som de ville att Bert Stern skulle göra en testfotografering med. De tog ett antal bilder med en hastigt inkallad fotomodell och säkerhetsmännen plockade omsorgsfullt ihop allt material inklusive alla skyddspapper som hörde till den hemliga nya filmtypen. När Polaroid-sällskapet lämnade studion efter ett par timmar kastade sig Stern på telefonen och ringde sin aktiemäklare. Han skrek åt honom att sälja allt och istället köpa Polaroid-aktier för pengarna!

På försommaren 1962 skulle Bert Stern ta ett porträtt av Irving Penn, och Penn skulle ta en bild på Stern. Leif-Erik var med vid båda fotograferingarna och pratade då med Penn om att flytta över till honom.

– Hos Stern jobbade vi enormt mycket, och han började knarka för att orka med – han tog amfetamin då och då till en början. Sedan hade han en lång period då han var helt out of business för han knarkade så in i helvete – det var efter att jag hade slutat hos honom. Så han och Penn var ju helt olika …

Var det därför du flyttade över till Penn?
– Nej, det var mest för att jag lärt mig allt om hur Stern funkade och hur han tog bilder. Nu ville jag se hur Penn jobbade. Jag var ju där för att lära mig och det var viktigt att få nya impulser.

Det första Leif-Erik fick göra när han började hos Penn var att testa ut femton kameror, Rolleiflexer, med olika objektiv varav tre var teleobjektiv – för att hitta de skarpaste.

– Penn var ju extremt noga med skärpan i sina porträtt. Men det var det billigaste objektivet som visade sig vara det bästa – en Tessar f3,5. När jag långt senare träffade honom i samband med en utställning 1996 i Spårvagnshallarna på Birger Jarlsgatan i Stockholm, då säger han: ”Erik, vet du, jag använder fortfarande de kameror du testade åt mig”.

– En parentes är att jag berättade om de här testerna en gång när jag träffade Ernst Haas som jag brukade fika med ibland. Han sa då att han aldrig testade skärpan på någon kamera, han bara körde på.

Hos Irving Penn blev det förutom mode och porträtt en hel del av hans välkända stilleben.

– Ja, och Penn hade några enorma blixtljus när han sköt still lifeseight by ten (8 x 10 tum), De objektiv han använde hade han byggt om så att de bländade ner till f128 för att få bra skärpedjup. Så det gick ju åt en jäkla massa ljus!

Bländare 22, 45, 90 och sen 128! Det är inte mycket ljus som slinker igenom då?
– Nej, det var bara ett liiitet hål. På dagarna jobbade vi med att testplåta och sätta ljus. Penn kunde ju flytta ett äpple fram och tillbaka en hel dag för att hitta rätt komposition. Vi var tvungna att göra flera exponeringar för att det skulle bli tillräckligt med ljus för bländare 128. Så den riktiga exponeringen kunde vi inte göra förrän sent på kvällen efter rush-hour. Tunnelbanan gick under huset, där studion låg uppe på sjätte och sjunde våningen, och den fick allting att skaka. Vi lärde oss tidtabellen och fick vänta till expresståget hade gått förbi vid 8-9-tiden på kvällen. Då väntade vi närmare en minut till innan vi gjorde de här exponeringarna och vi slog flera blixtar på varje bild för att fylla på med ljus. Vi fick inte röra någonting emellan och vi fick stå helt stilla själva också.

Penn var perfektionist och när Vogue bytte tryckteknik blev han besviken på resultatet och började istället intressera sig för att göra platina-printar. Han skickade iväg Leif-Erik till närmaste bibliotek för att låna allt han kunde hitta om tekniken. Leif-Erik var sedan med när de gjorde den första printen med ett motiv från en picknick som Penn hade fotograferat under en modevecka i Paris.

1964 åkte de tillsammans till Stockholm för att göra ett stort jobb om Sverige för LOOK Magazine. Penn tog då bland annat en bild av Ingmar Bergman och en print av denna bild, signerad och dedikerad med "With greetings and many thanks, Irving Penn" till Ingmar Bergman själv, gick för drygt en halv miljon kronor på en av Bukowskis auktioner för ett par år sedan. Penn och Leif-Erik tog också bilder av bland andra kung Gustaf VI Adolf, Harriet Andersson, Bo Widerberg och kamerafabrikanten Victor Hasselblad.

– Kvällen innan vi skulle till Göteborg för att fotografera honom var jag ute och träffade mina kompisar och jag kom tillbaka ganska sent till hotellet där vi bodde. Då hade jag ett meddelande i receptionen från Penn: ”Ring mig när du kommer in! Det spelar ingen roll om det är mitt i natten!”. Så jag ringde upp honom och då säger han: ”Vi ska ju till Göteborg i morgon bitti och fota Victor Hasselblad”. Ja, sa jag. ”Du, Erik, vad tror du han säger när vi ska fota honom med en Rolleiflex!?”. Då sa jag att vi får förklara för honom att det inte funkar för oss med ridåslutare för då skakar kameran på de långa tider vi använder. Den slutaren är mer avsedd för blixtfoto. När vi tog porträtt sa alltid Penn: ”Steady, steady! STEADY AS A ROCK!”. Victor Hasselblad tyckte mycket riktigt inte att det var så roligt att vi använde en gammal tvåögd Rolleiflex. Men nästa modell som kom ut från Hasselblad efter att vi hade träffat honom hade faktiskt centralslutare, säger Leif-Erik och ler pillemariskt.

De umgicks också en del privat, Leif-Erik och hans fru Gisela, med Irving och hans svenska fru Lisa Fonssagrives.

– Vid ett sådant tillfälle frågade jag Penn, apropå att man nu hade börjat debattera om ifall fotografi kunde vara konst eller inte: ”Ansel Adams said that photography is the art of our time, do you agree?”. Han tänkte efter en sekund och så svarade han: ”Yes I do, but I wish somebody else had said it”. Det är såna saker man minns säger Leif-Erik och skrattar.

Efter några intressanta och lärorika år hos Penn hade Leif-Erik byggt upp ett stort kontaktnät i branschen och bestämde sig 1965 för att kasta loss och ta egna uppdrag som fotograf. Första jobbet han fick var att fota några unga tjejer från Detroit. Dick Pollard, bildchef på Life ringde upp Leif-Erik och sa: ”Det är några unga tjejer som sjunger. Gå till Ed Sullivan på lördag då de repeterar inför TV-showen på söndag kväll. Vem vet, de kanske kan bli nåt”.

– Så jag gick dit och fotade de tre sångerskorna, och det visade sig vara The Supremes.

Han fotograferade också Muhammad Ali vid ett par tillfällen.

– Jag kom med morgonplanet från New York till Chicago och fick tag på en taxi på flygplatsen, det var en svart chaufför, och han gillade tydligen inte vita något vidare. Han var väl inte otrevlig, men näst intill. Och jag skulle till sydsidan så han undrade väl vad i helskotta jag skulle göra där. När taxin stannade utanför Muhammad Alis hus kom han ut och tog emot mig, för vi hade ju träffats tidigare. Och jag har aldrig sett någon ändra inställning så fort! Chauffören blev som förbytt på nolltid, han ville ha Alis autograf och det ena med det andra. Ha ha!

När Leif-Erik kom till USA var det ett mycket segregerat samhälle han mötte. Hos Bert Stern arbetade en svart kille i labbet som blev en av Leif-Eriks bästa vänner, men bland fotograferna fanns det inte många färgade.

– Nej, men jag hade en mycket god vän som var det: Gordon Parks. Han hade ju länge varit stjärnfotograf på Life. Jag hade lätt för att komma i kontakt med de svarta, vissa i alla fall. Antagligen för att jag var svensk och inte amerikan. Jag fotade filmregissören Spike Lee i Venedig för några år sedan. Han var först lite kall och avvisande mot mig. Men så råkade jag nämna att en av mina bästa vänner är Gordon Parks, och då slog han ju om helt och hållet, för Gordon gjorde även film och betraktades som den förste store svarte filmregissören med Shaft på sin meritlista. När de gjorde en re-make på Shaft för något år sedan skrattade jag gott när jag såg Gordon dyka upp i en liten statistroll.

– Irving Penns studio manager, Robert Freson, slutade medan jag jobbade där. Men jag höll kontakten med honom och gjorde en del extraknäck åt honom på kvällarna. Freson hade skaffat sig en studio i Carnegie Hall som jag senare delade med honom när jag började jobba själv. Vid ett tillfälle hyrde Gordon Parks studion en vecka för att göra ett jobb åt Vogue och på fredagen skulle jag komma och hämta nycklarna. Vi sitter där och snackar när det ringer på dörren. Det var Veruschka, den tidens stora supermodell. Hon ville också slå sig ner och prata skit ett tag. Plötsligt säger hon: ”Jag ska till London nästa vecka för att vara med i Antonionis film Blow-Up”. Då säger Gordon att ”Next month I’m going to shoot my first movie, The Learning Tree”. Och då säger jag: ”Sätt er där mot väggen så jag får ta en bild på er, before you get famous!”

Vem var förebilden för fotografen i Blow-Up?
– Jag vet inte om det var David Bailey eller Bert Stern. Jag tror nog det var en mixture av dem båda.

Jazzintresset och de många besöken på Birdland förde också med sig att Leif-Erik lärde känna jazzpianisten och orkesterledaren Duke Ellington.

– I samband med en spelning sa jag till honom: ”Jag vill jättegärna fota dig på riktigt, inte när du har din vita tuxedo på dig utan när du är dig själv”. ”Jag ringer dig”, sa han. ”Ge mig ditt kort”. Och han ringde faktiskt. Jag trodde inte han skulle göra det. När jag kom upp till Harlem och Cotton Club höll han på och repade, och jag fick ta den här bilden precis som jag ville ha den.

– När vi sedan flyttade till Chicago tappade jag kontakten med honom helt och hållet. Men så i maj -74 skulle vi åka och handla, Gisela, jag och vår dotter Anneli som var knappt ett år gammal. Vi bodde nära ett stort shopping-center som var Chicagos absolut bästa på den tiden och just då firade de 10-årsjubileum. Det gick väl väldigt bra för dem för de hade slagit på stort och tagit dit flera stora artister under veckan. När vi var på väg till bilen för att åka hem gick vi förbi scenen och jag fick se Duke där uppe, så jag sa till Gisela att ”Vänta här, jag måste bara säga hej”. Jag gick fram och morsade på honom. Duke kände igen mig och kom till och med ihåg vad jag hette. Han sa: ”I’m so sick I shouldn’t be here”. Han hade fått cancer i magen och var helt askgrå i ansiktet. ”I’m gonna take the first flight to New York tomorrow morning and go direct to hospital”. Vi pratade en stund till och jag frågade honom: ”Are you gonna play ’It don’t mean a thing’?”, en av hans mest kända bitar. ”I didn’t plan to, but since you asked I will do it”. Så vi stannade till han hade spelat den, fastän Anneli hade börjat pipa lite. Sen åkte vi hem. Åtta dagar senare hörde vi på radion: ”Jazz icon Duke Ellington died at Mount Sinai Hospital in New York”. Det blev hans sista spelning. Han åkte direkt till sjukhuset efteråt och kom aldrig därifrån.

I Chicago låg också en av mad men-erans främsta reklambyråer Leo Burnett. De hade några av de största reklamkontona som till exempel cigarettmärkena Marlboro och Alpine som Leif-Erik fick göra många jobb för. Bilder som skulle användas till mängder av annonser och på enorma billboards runt om i världen.

– Marlboro hade ju sitt koncept med den där mannen – The Marlboro Man – det var flera killar men den de använde mest hette Darrell Winfield. En plåtning för Marlboro tog alltid två veckor, den första veckan hade Darrell mustasch och den andra veckan hade han rakat av den, för att vi skulle få lite variation i bilderna. Och så gjordes det fyra stora jobb per år: vår, sommar, höst och vinter. Så mustaschen hann växa ut mellan tillfällena.

– En gång kom vi ut till Jackson Hole i Wyoming och han mötte oss på flygplatsen för att skjutsa ut oss till ranchen där han jobbade och där vi skulle plåta. Vi som hade varit med förr kom i kläder som man behövde där, som boots och tjocka jackor. Men så var det en ny ung art director från Leo Burnett som skulle vara med och lära sig – en norskättad kille som hette Larry Larsen. Och han hade ju aldrig hade varit med på en Marlboro-plåtning så han hade button-down-skjorta, slips och en tunn överrock. Darrell fick syn på honom, gick fram till nykomlingen, sög tag i honom och sa: ”You know what, upstart? Only cowboys and fags wear button-down shirts, and you ain’t no cowboy!”. Vi fattade ju att han skämtade, men killen blev förstås lite spak.

– Philip Morris som ägde Marlboro hade ett annat cigarettmärke också som hette Alpine, och det var nog det roligaste uppdrag jag har gjort tror jag. Man fick helt fria händer varje gång. ”Ta så bra bilder du kan” sa de bara. Så vi åkte bland annat till Banff i Canada och plåtade skidåkning och bergsklättring – från helikopter. När jag sedan skickade in räkningen fick jag ett telefonsamtal från Leo Burnett: ”Du får nog ändra på den här räkningen”. Jaha tänkte jag, hade jag tagit för mycket? ”Nej, du har tagit för lite, vi kan ju inte skicka den här till Philip Morris. Retuscheringen är ju dyrare än fotograferingen!”

Hur var kontakten med reklambyrån?

  • Leo Burnett tyckte jag var schyssta, jag gillade dem. På onsdagarna brukade några stycken från Marlboro-gruppen äta lunch ihop, sushi eller nånting, och jag hängde ofta med. Vid ett tillfälle hade en kille i arbetsgruppen blivit långtidssjuk och en annan hade brutit benet när han åkte skidor. Så de blev tvungna att snabbt hitta en ersättare och hyrde blixtsnabbt in en kille från en annan mindre byrå. Han blev så jätteimpad av att han skulle få jobba för Leo Burnett, och dessutom på Marlboro-kontot som då var världens största, att han gick och köpte sig en Stetson-hatt, en läderjacka, cowboy-boots och och såg ut som en cowboy när han kom till jobbet på måndagsmorgonen! Det irriterade Ralph Love, som var en av höjdarna i Marlboro-gruppen, en aning. Så vi samlade ihop lite pengar och Ralph gick iväg och köpte en exakt likadan Stetson-hatt som killen hade, men som var två nummer mindre. Han hade kollat bandet inuti och ordnat så det stod samma initialer och allting. Och så bytte han hattar när killen inte såg. När han sedan tog på sig hatten satt den ju högt uppe på huvudet, och han fattade ingenting! Han tittade inuti och det var ju hans initialer som stod där. Han gick tillbaka till affären och de fattade ingenting heller, men ångade ut hatten så han kunde använda den. En annan onsdagslunch gjorde Ralph en till insamling, en tia var ungefär, och för pengarna köpte han en till hatt som nu var två nummer för stor. På kvällen när killen skulle gå hem från jobbet satte han på sig sin hatt som ramlade ner för ögonen, och då fattade han väl vad det rörde sig om. Han slängde hatten i Chicago River när han gick hem på kvällen sen.

Var stämningen sån hela tiden?
– Ja, det hände en hel del roliga grejor, jag vet inte om de har så mycket roligt på reklambyråerna nu för tiden.

Bilderna i Marlboro- och Alpine-reklamen var ofta ihopsatta av flera olika delar. Hästen kunde vara fotad i Wyoming och cowboyen i Colorado och himlen någon annanstans. Men det som görs i Photoshop idag gjordes då ”för hand”.

– Först flög art directorn på Leo Burnett i Chicago ner till New York med bildmaterialet. Där hängde han som en hök över en kopist som hette Frenchie och de gjorde jättedyra Dye Transfer-printar som AD:n sedan flög upp med till Chicago igen. Där tog retuschkillen Bernie vid som var heltidsanställd av Leo Burnett. När han var klar åkte man ner med printarna till New York igen där Philip Morris hade sitt kontor. På grund av tidsskillnaden visades ofta printarna för kunden strax efter lunch och lades då ut på golvet. Kunden som hette Jack – jag har glömt hans efternamn – hade ofta tagit sig några järn på lunchen så han kunde vara lite halvlullig. Hans arbetssätt vara att peka på de printar han ville ha, och kliva på de han inte ville ha! Och han valde på guts som man säger på engelska, medan de andra cigarettbolagen sammankallade 250 pers i en biografsalong och frågade dem: ”Vad tycker ni om den här bilden, och vad tycker ni om den här?”. Men Jack han bara körde på och sket fullständigt i vad de andra tyckte – han gick på sin egen intuition. Och det funkade. När Philip Morris och Leo Burnett började samarbeta hade Marlboro runt 5% av cigarettmarknaden, men när jag slutade fota för dem var de uppe i25%.

Den bild som Leif-Erik Nygårds förknippas med mest är ändå en bild han tog under de sista veckorna hos Bert Stern -62.

– Sista året jag jobbade åt Stern fakturerade han över en miljon dollar. Han var den förste fotografen som gjorde det. Och det var ju mycket tack vare Marilyn-bilderna för Vogue. Det blev den sista fotograferingen Marilyn Monroe gjorde. Hon dog ju sen, sex veckor senare, i augusti.

Bert Stern och Leif-Erik hade fotograferat Marilyn en gång tidigare i mars samma år. På lördagen när hon skulle komma var hon försenad.

  • Tre och en halv timme (stort skratt). Jag satt ute i trädgården på Bel Air Hotel i Hollywood där vi hyrt en svit för att plåta i, så jag var den förste i vårt team som Marilyn träffade och då sa hon att ”I’ve been waiting to see you!”. Hon hade en filmroll där hon skulle tala med svensk accent. Så därför ville hon prata med mig ganska mycket om allt möjligt under de tre dagarna vi jobbade.

Filmen, Something’s got to give där hon spelade mot Dean Martin, blev aldrig klar. Marilyn fick sparken för att hon kom för sent och krånglade på olika sätt. Men Dean Martin hade inskrivet i kontraktet att han skulle bestämma vem han spelade emot. Och han godkände bara Marilyn så de var tvungna att ta in henne igen.

– Vi hade ju med oss allt från studion i New York till den här hotellsviten i Hollywood. Till och med grammofon och grammofonskivor. Marilyn beundrade Ella Fitzgerald och jag var ju jazzintresserad så vi pratade en del om det.

Vad lyssnade ni på medan ni jobbade?
– Frank Sinatra. Hon ville det.

– Marilyn berättade också att hon var jättestolt över att ha fått spela mot Clark Gable. När hon var ung hade han varit hennes idol. Hon hade just avslutat inspelningen av sin sista film The Misfits där Clark Gable hade den manliga huvudrollen och hon den kvinnliga. Marilyn tyckte det var jättestort. Och det var ju hennes före detta man Arthur Miller som hade skrivit manus till den filmen. Så jag brukar säga att vill du veta hur Marilyn var privat så se The Misfits.

­– Montgomery Clift hade en av birollerna i filmen, och jag sa till Marilyn att ”I really like Montgomery Clift, he is one of my favourite actors”. ”You know what”, säger hon då. ”He’s the only one in Hollywood worse off than me”. Clift var knarkare, han var gay, han hade varit i en bilolycka så han kunde bara bli fotad från ena sidan, och han hade bett alla Hollywoods studiochefer dra åt helvete. Så han var körd menade Marilyn och den ende som hade det sämre än hon. Och det var ju svårt för mig att fatta att hon som var världens mest kända kvinna tyckte att hon hade det så besvärligt.

Var hon krånglig mot er under plåtningen?
Nej, jag tycker hon var en snäll person. Andra dagen blev jag till exempel dålig, jag hade käkat skaldjurssallad till lunch och vet inte om det var majonnäsen eller något i salladen som gjorde att jag blev jättedålig. Men hon skickade efter sin doktor för att pyssla om mig. ”She mothers you” sa Bert Stern. Så hon var väldigt snäll och trevlig mot mig i alla fall.

Stern tog över 2000 bilder på henne i den där sviten på Bel-Air Hotel i Hollywood, kanske närmare 3000, säger Leif-Erik. De skulle få fotografera Marilyn i fyra dagar, men redan efter två dagar hade de använt alla kläder. Så tredje kvällen blev det mest halvnaket.

– Stern pushade och pushade för han ville så gärna få en nakenbild på Marilyn. Men han var alldeles för aggressiv. Och jag stod bredvid där och laddade kameran och kände hur den goda stämningen sakta men säkert blev sämre. Och Stern märkte väl det också för plötsligt sa han: ”Erik, jag sticker till New York med nattflyget nu” – The Red Eye Sleeper som den kallades – ”Du får stanna och städa och packa och hyra en lastbil i morgon bitti och köra ner alla grejorna till en flight. Vi har ett jobb i New York i morgon eftermiddag”. Så han tog bara bagen med alla filmrullarna och stack. Han fattade att det inte skulle bli något mer.

Dörren slog igen och de var kvar själva i hotellsviten. Marilyn satt kvar på sängen insvept i ett lakan.

– Och jag hade tänkt att jag måste ju försöka få en egen bild på Marilyn, för ingen av mina kompisar i Sverige skulle annars tro på att jag hade träffat henne. Så jag frågade henne: ”Marilyn, can I take just one frame of you?”. ”Of course!” sa hon. Så jag gick och hämtade min kamera, och när jag vände mig om hade hon plockat av sig lakanet och låg naken på sängen! Jag blev ju chockad, men det gällde ju att liksom inte visa det. Jag bara satte upp kameran, synkade den med blixten och tog en bild. Jag skulle ha tagit två, men jag ryckte synkkabeln för jag visste att jag hade en bild. Marilyn lyfte upp huvudet och log när blixten hade gått. Hon räknade väl med att jag skulle fortsätta ta fler bilder.

På Bert Sterns bilder poserar hon, men Leif-Eriks bild har ett lugn.

– Jag brukar säga att Stern fotade Marilyn Monroe, medan jag tog en sista bild på Norma Jean Baker.

© HANS MALM, 2012

Leif-Erik Nygårds
Leif-Erik Nygårds
Leif-Erik Nygårds
NEW YORK 1961

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.