Julia Hetta

Intervjun som PDF

Möt en fotograf som skyr ljuset och drömmer istället för att kämpa

Under åtta år jobbade Julia Hetta tålmodigt med att administrera andras bilder. Men långt därinne var det något som pyrde, som hon vetat hela tiden: Hon skulle fotografera själv.

Idag är  Julia, med uppdrag för ”Vogue”, ”Harper’s Bazaar” och ”Acne Paper” stadigt etablerad i internationell modepress. Med ett alldeles eget, märkligt suggestivt bildspråk.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder)
 
Rödlätt, med vidöppet ansikte, tittar flickan rakt in i kameran. Hon sitter lugnt  i knät på en äldre beskyddarinna. Hennes mamma? Storasyster? 
Ljuset är overkligt mjukt och intrycket är att de här människorna inte har bråttom. Vet de något som jag inte förstått än?  Är de överhuvud taget nutida? Och är det här mode eller något annat?
 
Det är något speciellt med modellerna i Julia Hettas bilder. De har inte det vanliga, hårda uttrycket utan ser tänkande, öppna, nästan hudlösa ut. Hur hittar hon modellerna?
 
- Det kan vara en del jobb. Flickan i knät fastnade jag för när jag såg ”Flickan” (Fredrik Edfeldts fantastiska film om ett barn som lämnas ensamt hemma en sommar, red:s anm). Jag sökte upp henne, hon har något väldigt eget.
 
Med sina dova, mjuka färger och sitt hemlighetsfulla uttryck skulle porträttet lika gärna kunna vara målat under renässansen. 
 
Julia Hettas modebilder är till största delen redaktionella, vilket ger viss frihet, men de har genomgående ett eget bildspråk. De skriker inte, de är stilla, tysta, mörka och gåtfulla. 
 
- Jag har lyckats behålla mitt bildspråk utan att kompromissa så mycket. Istället har det varit andra som hittat mig och stärkt mig bit för bit.
 
När Julias pappa var ung fotograferade han mycket – det blev bland annat fina, svartvita bilder från New York. Sedan tog annat över, men fotointresset bestod . Överallt i Julias barndomshem i Uppsala låg bildrullar och tummade exemplar av tidningen ”Foto”. Och i källaren fanns mörkrummet, en spännande plats som pappan älskade.
 
-Jag minns att jag gjorde egna collage med bilder jag fascinerades av. Det kunde vara en blandning av djurbilder från ”Foto” och Mikael Janssons bilder ur ”Clic”.

BARA HANNES FICK SE 

När Julia Hetta var 17 år hade hon bestämt sig för att arbeta med bild. I smyg började hon fotografera själv, utan andra planer än att på något vis få leva i en bildvärld. Det blev sammanlagt åtta år på bildbyrån Mira.
 
När hon till slut skulle förverkliga drömmen om det egna fotograferandet ville hon bygga en stabil bas. Hon sökte och kom in på  Gerrit Rietvald Art Academy  i Amsterdam.
 
-Jag valde Gerrit  för att skolan fortfarande har det som Konstfack skrotat: en särskild utbildning för foto. Jag visste ju exakt vad jag ville göra, och ville undvika en alltför bred bildutbildning.
 
Men skolans fokus var smalare än bara foto i allmänhet:  här undervisades i konstfoto. 
 
- Det skulle vara smutsigt, och skiten skulle fram på alla sätt. Jag minns att en lärare tyckte att det var oseriöst att ha en portfolio i skinn istället för i plast. Det var svårt att acceptera för mig som alltid mått bra av att omge mig med vackra saker. Var det fel och förbjudet?
 
Vi pratar en stund om oss svenskar och vår inställning till skönhet. Skönhet kan vara en sommardag, som man vet tar slut. En sol som snart går i moln. 
 
-Klimatet, mörkret och kylan gör skönhetsupplevelsen så mycket intensivare. Svärtan är så lång, ljuset så kort och skirt. Då är det svårt att förstå varför det vackra skulle vara oseriöst på något sätt.
 
Med tanke på det är det kanske inte så konstigt att det blivit mycket modebilder istället för konstfoto för Julia. Men det var inget naturligt för henne – utvecklingen har varit lika oväntad som befriande. Hur gick det till när det hela rullade igång?
 
-Det var min bror som blev länken till modevärlden. Han hade tidigt flyttat till Paris för att jobba som stylist (”Vogue Homme”). Och han var, innan och under åren på Mira, den ende som fick se mina bilder.
 
Hannes var också Julias första modell därhemma när hon började plåta.  Tillräckligt mycket yngre för att alltid ställa upp utan att knorra.  

BURFITT VÅGADE

Att syskon har samma språk och preferenser är inte så konstigt. Man upplever ju samma somrar, utflykter, ting, byggnader och människor. Och Julia jobbar fortfarande till 80 procent med sin bror. 
 
-Vi har samma typ av bildseende. Vi pratar ständigt om bilder, visar genom att ge varandra små saker som utstrålar en känsla. Däremot relaterar vi aldrig någonsin till modetidningar.
 
En dag sa Hannes att Julia borde träffa hans kompis, modeskaparen och illustratören Lovisa Burfitt. Och det klickade direkt.
 
-Det är galet att hon omedelbart gav mig uppdraget att plåta nästa kollektion. Att hon vågade! Hon hade underbara, tydliga koncept för varje kollektion. Det kunde vara Claude Cahun eller Frida Kahlo – människor som jag lätt kunde fantisera om.
 
”Acne Paper”:s Mattias Karlsson, var en annan av Hannes kompisar. Han råkade se Julias printar ligga framme, och sedan rullade det uppmärksammade samarbetet med ”Acne Paper” igång.
 
Inför intervjun pratar jag med fotografer i Stockholm. Flera tror att att Julia Hettas karriär gått fort. I själva verket är det precis tvärtom - hon har harvat på, hållit sig på sin kant och ägnat sig helt åt bilderna. 
 
-Jag har inga andra intressen, jag lever i detta och med detta. 
 
På något vis känns det som om Julia aldrig har slagits för sin position, hon har bara varit konsekvent och bidat sin tid.
 
- Det är något jag tycker många tappar bort idag. Att saker måste få ta tid. Det tog lång tid för mig att hamna i rätt läge.  Jag tror det funkar så: om du bara håller ut , lever snålt och är konsekvent, så blir det plötsligt din tur.

INGA JEEPAR

Hon har haft väldigt små behov av yttre bekräftelse som att synas eller tjäna pengar. Istället har det varit bilden, eller drömmen om bilden, som drivit henne. 
 
- Herregud, de fick ju släpa mig ut ur mörkrummet.  Jag har aldrig varit bra på nätverkande, mitt tempo är långsamt och jag vill sitta själv och känna mig fram. 
 
Det här med tekniska prylar är inte heller hennes grej. I och med att Julia inte kom från assistenthållet hade hon knappt sett några jeepar och feta klockor.
 
-Jag äger fortfarande inte ett stativ, jag kommer till plåtningarna med en plastkasse med filter. 
 
Just nu arbetar Julia med en Canon Mark III. Hon har också en Pentax 67 och en gammal storformatskamera i trä. Hon skyr artificiellt ljus, och jobbar nästan uteslutande med dagsljus och långa slutartider. Hon ogillar över huvud taget teknik och kablar och tror på långsamma skeenden. Och kanske är det just detta – mitt i digitaliseringen av samhället och ständigt kortade ledtider – som får hennes jobb att sticka ut. Hon undviker pappfonder, istället bygger hon riktiga väggar som hon målar eller tapetserar med sammet för att få ljuset och färgerna precis så mjuka som hon vill ha dem. Egentligen, kryper det fram, skulle Julia Hetta helst vilja jobba med storformat och glasplåtar.
 
Finns det inga hemliga trick hon kan avslöja? Retusch? 
 
-Retusch är ett så negativt ord, det låter som om man ljuger. Jag ser på efterbearbetningen som digital kopiering. Det är min personliga kopiering, exakt samma sak som jag gjorde i mörkrummet. Jag har gjort all efterbearbetning själv genom åren, men har precis börjat ta hjälp med det.

SKYR DET PERFEKTA

När vi borrar oss vidare i tekniken står det klart att Julia hatar den digitala utvecklingen, som ökat tempot och skapat en brist på genuinitet.
 
-Allt det här tjafset med perfekt skärpa och enorma färgspektrum. Det blir för perfekt. Jag söker känslan av det mänskliga, och för mig är det egentligen liktydigt med analog film. Det är samma sak som med digitaliseringen av musik: ser man inte upp blir det plastigt, omänskligt. Det var därför jag så länge skötte efterbearbetningen själv.
 
Den digitala världen, som hon ändå gått över till, är full av experter på hur olika värden ska ställas och inte ställas. Här struntar Julia blankt i vad andra säger, kanske ytterligare en förklaring till att bilderna blir så egna.
 
-Ser det bra ut så använder jag vilka värden jag vill. Jag lyssnar bara på mig själv. 
 
Julia Hetta har redan ställt ut på Fotografiska, och snart även på Centre Culturel Suedois i Paris i utställningen Distances différentes. Vore inte konstfoto en naturlig fortsättning?
 
-Nu blir jag generad. Det är ofta problematiskt att ta ett beställningsjobb och plötsligt betrakta det som konst. Konst är något annat. Men förhoppningsvis kommer en tid när jag kan göra mina egna projekt, med samma bildspråk. Och då är saken en annan.
 
Helst av allt skulle hon ge sig på ett bokprojekt. Och ju större projekt hon hamnar i framöver, desto mer tror hon att hon har nytta av jobben för modemagasinen.
 
-Alla mina redaktionella uppdrag har ökat min effektivitet. Lämningstiderna har varit nyttiga för mig, den snabbheten hoppas jag kunna behålla även i framtida egna projekt. 
 
© Anders Lidzell, 2012
 
Julia Hetta
RODEO, 2011
Julia Hetta
BON, 2011

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.