Ida Sundquvist

Intervjun som PDF

Ida Sundquvist bekämpar mörkret med befintligt ljus

När man träffar fotografer handlar samtalet ofta om hur man gör för att skapa sig en karriär och komma framåt – antingen som fotobaserad konstnär, yrkesfotograf eller både-och.

Det blir ofta en hel del tekniksnack också, och referenser till andra fotografer och deras bilder. När man slår sig ner och pratar fotografi med Ida Sundquvist handlar det om helt andra saker.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder)
 
Jag och en vän är på fotovernissage på Story Hotel – ett designhotell med restaurang och bar i närheten av Stureplan i Stockholm. Det är ganska mycket människor här. En och annan kändis också. Vi får varsitt glas gott vin i handen och slår oss ner i en ledig soffa.
 
Vernissagebesökarna vandrar runt i lokalen och stannar upp vid de olika bilderna som sitter utplacerade ensamma eller i grupper på väggarna i baren, i matsalen och i de krokiga förbindelsegångarna däremellan. De flesta stannar till vid vår soffa och det är intressant att studera ansiktsuttrycken när de tittar strax över våra huvuden på det inramade fotografiet som hänger där på väggen.
 
Några fnissar, andra tappar hakan, och några flackar med blicken samtidigt som de tar en alldeles för stor klunk vin. Den svartvita närbilden på två manshänder som håller i en ådrig penis mäter exakt 100x61 cm.
 
Fotograf är Ida Sundquvist som ställer ut bilden ”Man” och tjugoen andra verk. Hon har fullt upp med att gå runt i lokalen och välkomnande krama om besökarna.
 
Utställningen, som är hennes tredje i ordningen, går bra. Redan på vernissagedagen säljer hon åtta av verken och under utställningens gång säljer hon ännu fler. Vissa motiv tar slut redan förstaveckan.
 
Jag får senare höra att intresserade hört av sig även efter att utställningen plockats ner. Ett resultat som många andra fotografer kan vara imponerade av, eller avundsjuka på om de är lagda åt det hållet – fotografer, som kanske valt den fotografiska bilden som uttryckssätt för att de är intresserade av mode, bilar, stilleben, människor, naturen, äventyr eller något annat.
 
Eller för att de vill göra sig en yrkeskarriär som uppdragsfotografer eller konstfotografer, precis som sina idoler och förebilder. Eller som kommit in genom teknikdörren och gillar att pyssla i det digitala, eller ibland analoga, fotografiets snickarbod där en oändlig men ändå trygg värld av kemikalier, färgrymder och kallpressade papperskvaliteter lockar.
 
Men inte Ida.
 
Hon fotograferar för att inte försvinna rätt in mörkret och aldrig komma ut igen.

Ett liv i toner och bilder

Någon vecka efter vernissagen träffar jag Ida i hotellets restaurang. Mitt emellan lunchrusning och middagssorl. Det rostfria skramlet från köket ackompanjeras av en städare som, beväpnad med ett slags ångpistol, bekämpar eventuella ofräscha element i hallmattorna.

Ida har svårt att stänga av ljudintrycken och hoppar till varje gång ångsoldaten fyrar av en salva. Den brokiga musiktapeten i högtalarna tävlar också om uppmärksamheten.

– Förutom att fotografera håller jag på med musik också. Jag blir alltid distraherad av ljud, speciellt av musik. Om jag hör en låt börjar jag direkt ta ut stämmor. Musik ger mig också en massa nya bild- och filmidéer.

Jag hör livet i toner, och jag ser det i bilder, och allting möts i detaljerna. Jag är detaljfreak och extrem perfektionist när det kommer till vissa saker. Det har jag alltid varit. Jag håller hela tiden koll på hur många tillfällen jag har plåtat, dels för att jag är nummerfixerad men också för att ha koll på min egen utveckling.

Ida säger att det blir farligt om hon har för mycket tid på sig. Då hinner hon tänka, analysera, fundera och älta alldeles för mycket. Tiden går och det händer att hon väntar in i det sista med att sätta igång. Jag tycker att jag själv känner igen mig lite grann i det.

– Då blir jag manisk och stressar sönder mig! Men lustigt nog jobbar jag nästan bäst då – under extrem stress – för då hinner jag inte tänka på något annat än precis det jag ska göra.

När det kommer till mina egna projekt så kan jag nog stundvis vara jävligt jobbig att ha att göra med. Jag vill ha total kontroll. Jag tänker att lagom är aldrig bäst när man vet att det kan bli ännu bättre.

Men jag har jag lärt mig att kompromissa med mig själv för det finns alltid, och kommer nog alltid att finnas, något jag vill ändra på. Men jag försöker verkligen ha distans och tänka: ”Ok, då fixar jag det nästa gång”.

Ida säger också att hennes fixering vid detaljer har funnits där ända sedan hon var barn. Min erfarenhet är att barn i allmänhet brukar vara ganska petiga?

– Ja, men för mig skulle allting vara helt perfekt: Mina kläders knappar och rosetter och detaljer. Och så bytte jag ut något och då var plötsligt inte färgkombinationen bra längre.

Gick i terapi hos sig själv

Ida spelade mycket piano också när hon var barn, och tecknade ännu mer. Men hon slutade teckna när hon var fjorton.

– Jävligt synd, för jag var duktig. Mamma har berättat att jag kunde sitta försjunken i en teckning och jobba i flera timmar på en detalj. Jag hade ett enormt tålamod och höll på tills allt var exakt som jag ville ha det. Men om det inte blev det, eller om någon störde mig, då rev jag dramatiskt sönder teckningen.

– Jag älskade att vara för mig själv. Jag har haft många smeknamn och ett var ”Tjuren Ferdinand”. Mamma hade sytt en stor kudde till mig med fula fransar i hörnen som jag satte mig på, med en filt över huvudet, och lyssnade på klassisk musik på repeat.

Jag hade bett henne spela in en kassett med tre musikstycken flera gånger efter varandra. Varje dag när jag kom hem från dagmamman lyssnade jag om och om igen på den för att varva ner. Alltid samma rutin. Jag har alltid velat ha rutiner, det har varit viktigt för mig.

Ida växte upp i en liten by utanför Umeå med 130 invånare. En fridfull idyll styrd av jantelagen där en person som Ida stack ut.

– Jag har förstått och mer eller mindre accepterat i vuxen ålder att jag aldrig kommer att bli som andra, och jag kommer inte heller att fungera som jag själv vill.

Ida har brottats med sig själv hela livet. Men istället för att släppa kontrollen och låta andra styra tog hon saken i egna händer och genomförde sin egen självterapi.

– Jag skrev självanalyser från det att jag var 21 och tre år framåt. Och jag började hålla föredrag för läkare, beteendevetare och människor som var i samma situation som jag. Jag berättade till exempel om hur jag själv tog mig igenom mina tvångstankar.

Då blev jag erbjuden att vara med i dokumentärer och annat som handlade om det jag gjort, men det ville jag inte. Jag var också en stenhård förespråkare av att inte ta medicin, i alla fall inte innan man försökt allt vad man kan för att själv komma tillrätta med problemen.

Fungerade det?

– Ja, jag blev av med elva års helvetiska tvångstankar som mer eller mindre styrde mitt liv. Och ändå hade de sagt att: ”Ida, du kommer aldrig att bli frisk. Du kommer aldrig att bli fri från dina tvångstankar och du måste ta mediciner”.

Och jag bara: ”Fuck you, det kommer jag visst det!”. Jag har ingen respekt för dem som påstår sånt. Man undrar om vissa man ska få hjälp av kommer direkt från en weekendkurs, säger hon och skrattar.

Att bestämma sig för och genomföra det du gjort är det nog både få som gör, och dessutom klarar av?

– Jag valde kanske en svårare väg men jag hatar att ge upp och fly. Jag har förmodligen levt ett ganska annorlunda liv än de flesta i min ålder. Ett liv jag kanske inte ville ha, men vad kan man göra annat än att lära sig leva det?

Om jag lever med en person som jag inte trivs med är det enkelt att be den dra, men när det kommer till mig själv kan jag ju inte göra det. Så att acceptera, älska och förlåta sig själv är enormt viktigt.

– Vissa dagar kan jag känna en enorm bottenlös sorg, den äter upp mig och gör hemskt ont, som att en bit av mig dör. Men lyckas jag ge utlopp för den genom något kreativt, som att skapa en bild eller en melodi, så kommer den biten av saknat liv tillbaka. Livsglädjen återvänder. Så egentligen kan man säga att jag lever genom kreativiteten.

Mobil väckte tanken

Som ett sätt att hålla ångesten borta började Ida fotografera.

– Jag tog lite bilder med en Sony Ericsson mobiltelefon: ansikten, ärr, känslor, sinnesstämningar, och jag tänkte att ”Det här är ju kul! Jag kanske ska börja fota ordentligt?”.

Jag är väldigt rädd för förändringar och fastän jag kan längta något ofantligt efter förändring har jag svårt för att verkligen börja med något nytt, att ta mig fram till ruta ett.

Men när jag väl börjat och ser ett logiskt mönster i det jag gör, då ramlar det bara på. Allt sker då nästan per automatik. Men jag måste vara intresserad, och det måste finnas ett konkret mål, annars blir allt poänglöst.

Ida hoppar till när ångmannen ger kvalstren ännu en dusch.

– Från det att jag började med mobilkameran tog det mig ungefär ett halvår innan jag skaffade en riktig kamera, även fast jag gick och tänkte på det varje dag. Jag skaffade mig en Canon PowerShot G11 och började fota direkt med den utan att titta i manualen.

Jag försökte läsa den men jag somnade hela tiden. Det gick inte! Det är så jävla ointressant! (Skratt) Jag fastnade också i varannan, var fjärde, var åttonde mening som jag var tvungen att läsa tre, sex eller nio gånger. Det tvångsmässiga kommer ibland fortfarande upp när jag håller på med sånt som är tråkigt.

Jag har alltid varit väldigt fixerad vid färgskalor, linjer, symmetrier, siffror, ja allt som det finns någon slags ordning i. För mig handlade det alltid om 3-6-9 eller 2-4-8 eller något annat. Men jag har hela tiden varit medveten om att det inte finns någon verklighetsförankring i det där.

Om jag fortfarande hade haft kvar mina tvångstankar idag hade det aldrig funkat med att till exempel ha 22 bilder här på väggarna. Det var för mig ett dåligt tal, men nu bryr jag mig inte längre.

Ibland dyker tvångstankarna upp igen. Det bästa är då att fortsätta trotsa dem och tänka logiskt. Tvångstankar skapar bara en falsk trygghet när det egentligen handlar om att man saknar och vill ha kontroll.

Så det bästa är att inte låta dem styra, utan istället ta kommandot och: Deal with it! Precis som med alla andra problem. När jag sedan väl är igång med något ger jag aldrig upp!

Norrland inspirerar

Det var när du åkte tillbaka upp till Norrland i början på 2010 som du kom igång på allvar med fotograferandet?

– Ja, det finns ingen plats som jag blir så inspirerad på som hemma i Norrland. Det finns både karaktärer och miljöer. Och jag blir väldigt kufisk när jag är där, jag har samma kläder på mig i en vecka, jag äter precis samma sak …

En ny låt sticker ut ur ljudtapeten.

– Jag älskar den här låten …

Ida fortsätter.

– … då sover jag ingenting, jag blir jättemanisk. Jag samtalar och umgås bara med människor om jag ska plåta eller göra något annat kreativt. Jag fotar massor i kanske två-tre veckor, sedan fotar jag ibland inte på ett halvår, det går lång tid mellan tillfällena.

De flesta tror att jag har fotat länge och varje dag men så är det inte. Jag hör många som får panik av att inte konstant känna sig inspirerade och ta bilder varje dag. Men jag har aldrig fattat den grejen. Jag har förstått att jag behöver ett break från allt ibland för att samla på mig nya intryck och tankar som jag sedan minns och inspireras av när jag skapar mina bilder, musik, eller poesi som jag skrev när när jag var yngre. Jag tror det handlar om att tillåta sig själv att ha en paus och välja kvalitet före kvantitet.

Bilderna på Idas utställning ”Small secrets” på Story Hotel föreställer ofta en ensam person i en miljö, inomhus eller utomhus – en iscensatt situation som i många fall påminner om ett fruset ögonblick ur en modern dansföreställning.

Personen är i de flesta bilder en naken kvinna som har ansiktet bortvänt från fotografen. Ida berättar att idéerna bakom bilderna kan komma till henne när som helst. På en promenad, när hon lyssnar på musik eller upplever något i en dröm. Och det är ofta en plats och en speciell modell som är huvudingredienserna i scenariot hon sedan ger sig iväg för att skapa.

Men det är bara förutsättningarna hon tar med sig. Sedan händer nya saker under själva fotograferingen. Och historien, den bygger hon först efteråt.

– Jag hittar en miljö, och så tänker jag mycket på färgerna på platsen när jag väljer vilken modell som kan passa in. Jag matchar alltså karaktär med miljö och vice versa och det måste stämma känslomässigt, färgmässigt, rumsligt, allt!

Jag är superpetig med det eftersom jag inte ljussätter något. Ofta har jag mer eller mindre en bild framför mig vad jag vill ha när jag börjar, men sedan blir alltid resultatet annorlunda. Jag improviserar på plats varje gång jag fotograferar och då påverkar bland annat dagsformen och humöret hur det blir.

Ida får nästan alltid napp

Hur hittar du dina modeller?

– Det kan ibland vara en vän och andra gånger någon jag hittat på stan, på krogen eller på nätet. De får inte ha för många piercingar eller för mycket slingor eller vara för stylade.
I de plåtningar jag gjort hittills har jag velat ha mer vardagsvackra människor som inte poserar. Jag älskar att regissera och det gör jag därför mycket när jag fotograferar.

– Alla utom fem stycken som jag fotat har aldrig blivit plåtade på det här sättet förut. Och det är ganska viktigt, då finns det en rädsla i dem. Det finns något sånt här … (Ida tar ett hastigt andetag). Som att det är första gången för dem också.

– Jag kan hitta mina modeller lite överallt. Jag kan till exempel vara på en date på ett café – eller sitta och hångla lite lätt, vilket nästan aldrig händer – men så ser jag någon, det kan vara allt ifrån en sjuåring till en sjuttioåring, och då tänker jag: ”Den personen måste jag ha på bild, annars blir jag olycklig!”.

Jag har nog försatt mig i en del osäkra situationer när jag gått ut och träffat folk som jag inte vet vilka det är. Folk jag träffat på internet, och som kanske ska vara modeller till rätt sjuka plåtningar. Men det
skiter jag i, för jag kan också vara farlig (Skratt).

Hur ofta ställer folk upp som du haffar på stan? Hur ofta får du napp?

 – Jag får nästan alltid napp!

Varför tror du att du lyckas med det?

– När det handlar om att fotografera har inte mycket hämningar. Jag som person har extremt mycket hämningar men när det kommer till vad jag vill göra är jag jävligt målinriktad. Jag bara går fram och: ”Får jag fota dig!”. Och så förklarar jag vad jag är ute efter och så rullar det på.

Gillar människor att få den frågan, att få uppmärksamhet?

– Ja, det är min erfarenhet. Och nu när jag börjat visa upp mina bilder är det många som kommer till mig och frågar också. Efter den här kukbilden har jag fått så mycket mail där de säger att ”Du får jättegärna plåta mig”.
Alltså både tjejer och killar. Men då får jag förklara att i det här fallet var det bara något som föddes ur en annan bild, ur en annan idé.

Vad tycker de som inte är vana modeller om att bli fotograferade nakna?

– En del säger direkt att de jättegärna vill bli fotade nakna, och andra säger att de absolut inte vill bli det. Och då får jag förklara att jag har ju ingen direkt plan att plåta någon naken.

Men jag har fått höra vid flera tillfällen från de jag plåtat att de känner sig bekväma och trygga med mig, att de litar helt på mitt omdöme, och det är det finaste jag kan få höra.

Sedan har det blivit mycket naket ändå. Ofta har det faktiskt blivit så att de klär av sig utan att det var tänkt så från början. Men jag vill ju också fota lättklädda kroppar. Hade jag gillat att fota t-shirts då kunde jag ju hålla på med mode istället.

Då blir det kläder du fotograferar och inte människor?

– Ja exakt, jag fotar ju kroppen, linjerna.
Jag vill fota ett uttryck, jag vill fota en hållning, jag vill fota en känsla.

Och då sitter kläderna i vägen?

– Exakt. Jag älskar konturerna på bröst, det spelar ingen roll om det är hängpattar eller silikonpattar eller taxöron. I like it all!

Och det får inte bara vara en människotyp, jag vill ha väldigt många olika former på mina bilder. Till just den här utställningen blev det ju mycket naket och många smala tjejer. Det är svårt att få större tjejer att ställa upp på bilder. De har inte så bra självförtroende, och det är synd. De har ju så fina linjer och former. Det är jättevackert.

Ur drömmarna kommer idéerna

Många bilder ser ut som tagna ur sagoberättelser, eller ur drömmar?

– Ja, många gånger har jag vaknat på natten och krupit iväg till mobiltelefonen för att spela in något jag drömt så att jag inte ska glömma det.

De perioder då Ida mår bra dagtid drömmer hon mardrömmar på nätterna. Men de skrämmer henne inte säger hon, eftersom hon älskar kriminologi och skräck, och hon sover lätt och har en medvetenhet i drömmen om att det är just bara är en dröm. Hon kan ibland också bestämma sig för att drömma vidare på en historia för att få reda på hur det slutar.

Du säger att du har ett stort tvångsmässigt behov av rutiner, och att du hatar överraskningar. Men i fotograferandet har du alltså hittat ett sätt att bejaka improvisationen – att inte ha en förutbestämd plan för exakt vad som ska hända?

– Ja, med fotograferandet kan jag tillåta mig att vara spontan och känna mig fri! Det var en fantastisk upptäckt, som att komma tillbaka till barndomen! Jag hittade något som väckte mitt intresse och jag började leka mig fram. Det var kravlöst och skönt.

En triptyk med bilder som har titlarna ”If time stood still”, ”I could love more” och ”So I imagine” utstrålar ett sommarlojt lugn och det känns som att personen bilden fångats i en mycket långsam rörelse. Men riktigt så gick inte fotograferingen till.

– Jag och tjejen som skulle vara modell åkte ut till hennes föräldrars lantställe på Värmdö. När jag kom dit tänkte jag att: ”Helvete, det går inte att göra någon av idéerna som jag hade tänkt göra!” Det var för trångt. Inga ytor. Det var svinkallt. Så vi bara körde igång. Bilden där hon häver sig upp på en kakelugn tog jag till exempel bara två av. Jag tänkte då att det inte blev så lyckat.

Men när jag sedan såg bilden hemma i datorn tänkte jag att: ”Fan den här! Den är ju grym, hon är så stark, och hon hänger ju i luften!” Jag tyckte det fanns en känsla av att allt stod stilla just då, så den fick titeln ”If time stod still”.

Berättelserna kommer efteråt

Berättelserna kring bilderna och bildserierna bygger Ida under ännu en kreativ fas – efter fotograferingen. Det händer att hon är väldigt missnöjd när hon tittar på bilderna hon tagit, men sedan tar kreativiteten över och hon jobbar fram en historia ur materialet. Då ser hon detaljer och sammanhang som hon inte alltid var medveten om under fotograferingstillfället.

Det känns som att du är olika personer när du planerar, när du åker dit och fotograferar och när du sedan tittar på bilderna efteråt?

– Ja, det finns många Idor. (Skratt)

Att Ida inte har totalkoll på tekniken ställer ibland till problem vid fototillfället. En serie bilder som är tagna i en mörk lada blev oskarpa på grund av de oavsiktligt långa slutartiderna. Men när Ida tittade på bilderna långt efteråt växte en historia fram.

– Det var ju bilder jag inte hade en tanke på att använda. Min modell frös, och jag med. Jag har mina tics annars, men aldrig när jag fotar. Men nu var det så kallt att min modell tappade koncentrationen, och jag också, och då fick jag tics. Så efteråt tänkte jag att fan vad synd att bilderna blev oskarpa, men efter ett halvår så tittade jag på dem igen – jag slänger aldrig någonting – och då kände jag istället att ”Fan vad cool!”

Börjar vänja sig vid titeln

Ida har fått mycket positiv feedback på sina olika bildserier under den förhållandevis korta tiden hon fotograferat.

– Jag har precis börjat känna att det är ok att folk kallar mig fotograf. Jag har ju känt mig jätteobekväm med det förut.

Jag vet ju fortfarande knappt vad vitbalans är. På riktigt alltså. Det är lite halvpinsamt. På min första lilla utställning som jag hade, den på klädbutiken Grandpa i Stockholm i december 2010, kom det in ett gäng tekniknördar för att se mina bilder.

Och då säger de: ”Men det här är ju fantastiskt Ida, vad hade du för vitbalans?” Och då tänkte jag att nu måste jag låta proffsig, så jag svarade: ”Det var ganska bra balans”. Och då skrattade han ”Jo, jo, men vad hade du för v i t b a l a n s?” Jag: ”Vad menar du?”
Han: ”Vitbalans. White balance.” Jag: ”Jag hör vad du säger, det är lite grått och lite svart och lite vitt. Jag tycker det är bra balans, tycker inte du det?”

Jag blev lite stött. Och sedan frågade en kille i samma gäng: ”Vad hade du för slutartid?” Och jag: ”Jag slutade fota när det var klart.” Sedan googlade jag allt det där när jag kom hem och: ”Helvete vad har jag sagt för någonting?!” (Stort skratt).

När Ida berättar om att hon hämtar många uppslag ur sina drömmar får jag lust att nämna filmaren Michel Gondry som en gång har sagt att alla hans idéer kommer därifrån. Och när jag ser Idas bilder och hur hon improviserar fram dem, ibland i ett tomt rum med sig själv framför kameran, kommer jag att tänka på Francesca Woodman.

Håller du koll på vad andra fotografer gör och har gjort?

– Nej, och jag skäms lite för att jag inte vet. På erotikutställningen som ProCenter arrangerade, där hade jag med kukbilden, och någon sa: ”Det här är ju bättre än Mapplethorpe”. Jag var jättetrött den kvällen och tänkte först ”Vem är Maple syrup?” Ha ha! ”Du måste ju veta vem Mapplethorpe är?”, sa de då ”Ja, just det, han ja!”, ljög jag. Sen gick jag hem och googlade det också, och herregud! (Skratt).

När Ida berättar tänker jag att jag själv tittar på massor med bilder hela tiden i fotoböcker, fototidningar och på nätet och går på alla utställningar jag hinner med. Det gör mig inspirerad men troligtvis blir jag också väldigt styrd av allt jag ser – medvetet eller under-medvetet.

– Jag kan räkna på två händer hur många vernissager jag varit på i hela mitt liv. Jag vill inte låta arrogant, för det handlar absolut inte om arrogans utan det handlar om att jag har min egen ångest att jobba med och mitt personliga isoleringsbehov.

Jag behöver inte få inspiration av andra. Och jag vill helst inte veta om någon redan har gjort ut en idé som liknar den jag går och funderar på, för då vill jag inte fortsätta med den. Då dör inspirationen direkt. Så jag är ganska ointresserad av omvärlden. Det låter så fel, men jag får redan så mycket intryck av att bara ta en promenad eller sitta på en restaurang eller ett tåg.

Blir du erbjuden fotouppdrag också?

– Ja, faktiskt en hel del, vilket så klart är jättekul, men hittills har jag tackat nej. Jag borde kanske börja tacka ja istället. Helst vill jag ha så fria händer som möjligt, men självklart lyssnar jag på andras visioner också. Jag har faktiskt en hel del modeplåtningsidéer som jag gått och tänkt på rätt länge …

När vi skiljs åt och jag promenerar hemåt tänker jag att Ida inte liknar någon fotograf jag känner till, inklusive mig själv. Hon är inte intresserad av teknik. Hon har inte gått några fotoutbildningar och vill inte heller göra det. Hon fotograferar inte för att ”bli någon”, för att bli känd eller bli en erkänd yrkesfotograf. Hon skapar inte först ett projekt för att sedan gestalta det i bilder, som många fotobaserade konstnärer gör.

Hon gillar när människor ger henne feedback, bara den är ärlig, men det är inte för att bli omtyckt av andra hon håller på. Hon har ingen ambition att provocera, även om vissa blir provocerade av hennes bilder. Ida Sundquvist känns långt ifrån det mesta som kan kallas klassiskt karriärstänk eller branschjargong. Och långt ifrån skrivna och oskrivna regler som uttalat eller underförstått ska följas. Och det känns väldigt uppfriskande.

© HANS MALM, 2013

 

Ida Sundquvist
Leaving life
Ida Sundquvist
A girl in this world

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.