Helene Schmitz

Intervjun som PDF

”Jag har inte valt att bli konstnär, för att behöva tänka på vad som är bäst för min karriär”.

’Vänta ett tag, jag ska bara kliva av en häst’.

Svarar Helene Schmitz, när jag ringer upp henne för att boka en tid för intervju. Hon är den internationellt uppmärksammade fotografen, som vunnit priser, haft separatutställningar, gjort böcker. Och vars bild prytt omslaget på ryska National Geographic Magazine. Och så har hon en egen häst.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder)

Det är den syttende mai och ändå har jag inte sett en enda vajande norsk flagga på vägen in till stan.

   Men väl en kvinna med snitsigt klippt kastanjebrunt hår, som kommer gående längs Odengatan, med en påse i handen.

   Jodå, det är Helene Schmitz, och det hon bär på är ett par vaniljfyllda croissanter. Några minuter senare sitter vi och smular med dem och dricker kaffe i hennes studio, högst upp i ett hus på Odengatan.

   Vi befinner oss alldeles under himlen och ljuset flödar in. Fyra trappor upp, ingen hiss. Är man inte redan stark i benen blir man det.

   Tänker att jag måste börja träna.

   Något Helene sannolikt inte behöver bekymra sig om: hon är uppe och far mest hela tiden under intervjun; är till synes outtröttlig; verkar ha lika mycket energi som ett barn.

   ”Jag måste nästan visa den här”. Hon reser sig och dansar över till en imponerande pjäs, som står på en hylla.

   ”Det är en handgjord japansk träkamera, som plåtar i 8x10-tumsformat”.

   Kameran med sin iögonfallande bälg ser för mitt otränade öga ut som om den kom från förra sekelskiftet. Eller kanske 30-talet.

   Men jag vet ju ingenting.

   Det visar sig att det vi talar om är en Ebony SV810E 8x10”. Och det är en helt ny kamera, berättar Helene Schmitz.

   Men jag tänker mest på de fyra trapporna och den frånvarande hissen, för det här åbäket måste väga bly.

Så vad vinner man med en sådan här japansk träkamera, förutom att den är tung att kånka på?

   ”Känsla! Plus, naturligtvis, bättre upplösning”, svarar hon blixtsnabbt. Och berättar att det endast finns en affär i världen, som säljer den film hon behöver till sin storbildskamera – B&H i New York.

   ”Bara han inte lägger ner”, säger hon och skrattar. ”Vad ska jag göra då”?

   Lika känsligt är det med framkallningen. ’Sluta inte, Veiko’, bönfaller hon sin man på Team i Stockholm.

   Men när Helene och hennes assistent Felix Bridell åkte till regnskogen i Surinam, för att ta bilder till det som skulle bli ’Sunken Gardens’, kunde hon inte använda Ebonyn. Hon var tvungen att plåta digitalt.

   Jag bläddrar bland de drömska bilderna från fjärilsodlingen, mitt inne i djungeln.

   De hade endast fem veckor till sitt förfogande, för att ta bilder till en hel bok.

   ”Med Ebonyn är det något annat”, förklarar hon. ”Du kanske jobbar en hel dag, för att ta en bild”.

   Jag har fått en tvångsmässig låsning kring tyngden på Helene Schmitz utrustning, för jag hör mig själv fråga hur mycket optiken väger.

   Visst: den är också tung, nickar hon. Hon tar fram objektiven till japanen och visar dem. Plus kassetterna som inte heller verkar vara gjorda av balsaträ.

   Ute på jobb med Ebonyn, förefaller det mig, behöver hon en flyttfirma för att få grejerna på plats. Eller sherpas, men de finns ju inte överallt. Eller en sådan där buss med chaufför, som studiotrummisar använder i Los Angeles, när de drar från ett gig till nästa.

   Det ringer i Helene Schmitz mobil. Hon tar samtalet och säger att ’jag kan inte prata, jag skulle inte ha svarat, sitter upptagen i en intervju’.

   När hon väl är tillbaka ber jag om ursäkt för att jag hoppar mellan ämnena, utan någon  struktur.

   Jag vill egentligen att vi återvänder till fjärilarna i djungeln i Surinam och ’Sunken Gardens’, men Helene menar att också hon är hoppig, och frågar i stället vilken bild som kommer att väljas som annons, på baksidan av Fotografisk Tidskrift.

   Jag vet inte det.

   Men det hon då berättar för mig besvarar en annan fråga, en jag ännu inte har ställt, den om hur hon slog igenom med ’Livingrooms’.

   ”Jag förstår inte att de släppte upp mig. Det var stora stenbumlingar som låg… det var hål i golvet!’Jag måste få komma upp’”, sa jag. ”Det var på översta våningen”.

   Helene Schmitz talar om genombrottet som kom 1996, när hon fotograferade sitt brandhärjade barndomshem.

   Brandkåren, eller var det polisen, nekade henne tillträde.

   Men hon övertalade dem, berättar hon, och låter mycket övertygande.

   ”De sa nej, men, men…”.

   Hon pauserar effektfullt, och sänker rösten:

   ”I don’t take no for an answer”.

   Hon tittar på mig och jag tittar på henne, och så brister vi ut i skratt.

   Åt hennes formulering? Åt någon djupare liggande sanning om kraften hos en människa som verkligen vill någonting?

   ”Jag är envis som fan”, slår hon fast.

Var det inte svårt att plåta det hem som du hade vuxit upp i, där du en gång var barn, och som nu var helt ödelagt?

   Det var naturligtvis en tragedi för hennes pappa, som bodde där. Men ingen människa skadades. Det var bara saker, materiella ting som gick till spillo. Det som intresserade henne var rummen, inte det privata.

   ”För mig var det som om de hade förvandlats till någonting annat”.

   En av bilderna visar en bokhylla med svårt brända böcker.

   ”Jag tänker på krig… på totalitära regimer”, säger Helene Schmitz. ”Det är som att de brända böckerna blev bärare av ett minne, ett kollektivt minne”. Hon nämner Tarkovskij, och säger att film betyder mycket för henne.

   Bilderna från hennes eldhärjade barndomshem är tagna med småbildskamera och mellanformat. De är skrämmande vackra; skimrar som om de vore målade i olja.

   Jag blir tagen av att se på fotografierna. Och frågar om det trots allt inte känns hemskt för henne att titta på dem.

   ”Nej, att göra de här bilderna var ett sätt att bearbeta det som hänt”, förklarar hon.

   Och så pekar hon på en av bilderna i ’Livingrooms’.

   ”Det här är den bästa bilden jag har gjort, någonsin”.

Var växte du upp? Det ser ut som ett burget hem.

   ”Jodå”, replikerar Helene. ”Jag har en borgerlig bakgrund”.

   Mer berättar hon inte.

   Förutom att intresset för hästar kommer från hennes mor, som även hon sysslade med kusar.

För Helene handlar det om en livslång passion. Hon har ridit hästar sedan hon var sex, och fotograferat dem nästan lika länge.

   Helene Schmitz genombrott som fotograf blev massivt: ’Livingrooms’ hamnade på framsidan i Svenskan och DN och på teve.

    Uppmärksamheten var enorm. Och jobbig. ”Jag var inte beredd på att bilderna skulle väcka så starka känslor”.

   Nej, nu är det dags att vi går tillbaka till ’Sunken Gardens’, tänker jag. Om inte annat för att titeln är så poetisk, som från en annan värld. Ray Bradburys, kanske.

   Då ringer det.

   Helene springer vigt upp på det övre halvplanet i studion, och hojtar att ”det är ett av barnen som ringer”. Hon har två.

   Jag hör att det talas om att handla mat, och jag förstår att det är Helene som vinner.

   Dottern får gå och handla.

Ville du bli berömd? Eller är det mer att allt måste bli så jävla bra det bara kan bli?

   Helene Schmitz har aldrig strävat efter att bli berömd, försäkrar hon. ”Jag har alltid utgått från idéer, och min vilja att driva igenom dem”.

   Hon springer in i mörkrummet och kommer ut med en mycket vacker bok: ’Ur Regnskogens skugga – Daniel Rolander och resan till Surinam.’

   Vi bläddrar tillsammans i boken med landskaps- och naturbilder från regnskogen.

   ”Det är mitt intressantaste bokprojekt, som typiskt nog har fått minst uppmärksamhet”, säger Helene och skakar på huvudet.

   Boken handlar om Linnés bortglömda och förbisedda lärjunge, som 1754 reste till Surinams regnskogar i Sydamerika.

   Uppdraget att beskriva och samla in växter och djur hade han fått av Carl von Linné.

   ”När jag var klar med boken om Linné (’System och passion – Linné och drömmen om Naturens Ordning’, som gjort Schmitz namn vida känt), visste jag inte vad jag skulle göra”.

   I samma veva träffade hon en forskare på Hagströmerbiblioteket, som berättade om Linnés förbigångna apostel. Tillsammans bestämde de sig för att ge ut Rolanders dagbok på svenska (ursprungligen skriven på latin, senare översatt till engelska).

   ”’Sunken Gardens’ (nu är vi framme!) var en del av Rolanderjobbet”, förklarar Helene.

   Jag har tänkt på det en stund, att hon talar lika väl, med lika intensiv närvaro och skärpa, som när hon fotograferar.

   Jag fastnar för en bild från fjärilsodlingen i stående format, där djungeln tränger på med en sådan kraft att jag får svårt att andas.

   Helene tar vid.

   Hon talar om en av livets illusioner, den om att vi människor har kontroll. Hon syftar på holländaren med fjärilsfarmen, som försöker tämja naturen.

   ”Men djungeln bryr sig inte. Den tränger upp genom golvet. Det växer mögel och mossa överallt på näten som ska hålla hans fjärilar på plats…”, säger Helene Schmitz.

   Vi känner oss lite andaktsfulla.

   Efter en stund bryter hon transen:

   ”Det var fyrtio grader varmt och fuktigt så att det bara rann. Och ofantligt många olika insekter som bet oss”.

Var det inte farligt med de där insekterna?

   ”Nej, jo, ja kanske”.

Malaria?

   ”Just där vi var fanns det inte malaria. Denguefeber kunde man däremot få. Av en annan mygga, som man inte kan skydda sig mot”.

   Helen berättar om ritualen varje morgon, när de smörjde in sig med mängder av insektsolja.

   ”Så jävla äckligt”!

   Vad vill hon bli när hon blir stor? tänker jag, men hinner inte formulera frågan.

   För i precis samma ögonblick går telefonen loss igen, och Helene flyger uppför trappan. Jag hör inte vad som avhandlas, vilket ju heller inte är meningen. Hon susar strax ner till kaffebordet igen.

   När alla kan ta bilder med mobilen, och riktigt bra bilder dessutom, då vill Helene Schmitz gå åt ett annat håll.

   ”Det är därför jag har skaffat mig den där kameran (hon pekar på Ebonyn), som ser ut som en jävla tjockteve”.

   Vi kraxar lätt tillsammans.

   Jag ser för mig världsfotografen i djungeln, med en tjockteve tjudrad vid ryggen. Insekter anfaller från alla håll. Men Helene kliver vidare. Skrattar åt någon för djungeln väl förborgad hemlighet.

   Det är på tiden att vi talar om Helene Schmitz bilder på blommor. De skarpa, sinnliga outsägligt sköna porträtt på blommor och växter, som utgör flera av hennes mest kända arbeten: ’Blow Up’ (2003), ’The Linnaeus Project (2007) och ’Carnivores’ (2008).

   ”Jag är lite trött på de där extrema närbilderna på blommor”.

   Och trots att hon ur kommersiell synvinkel inser att hon borde fortsätta med dem, eftersom det är hennes nisch, har hon fattat beslutet att inte gå vidare med dem.

   ”Jag vill följa mitt hjärta och göra det jag känner för. Jag vill inte tänka karriärmässigt, jag tycker att det är tråkigt. Jag har inte valt att bli konstnär för att behöva tänka på vad som är bäst för min karriär”, säger hon med eftertanke.

   Helene berättar om sin bakgrund inom fotografi, hur hon gjorde sin egen kemi, stod i mörkrummet och framkallade, gjorde sina egna printar.

   ”Jag har tröttnat på det här med digitala bilder”, förklarar hon. ”Att sitta och välja mellan fyrahundra snarlika…”.

   Att ta en bild med Ebonyn, storbildskameran, kräver rigorösa förberedelser.

   ”Ögonblicket när man väl tar bilden blir mer storslaget och dramatiskt. Att ta en bild blir en större sak”.

   Hon är inte längre så förtjust i det där flödet av bilder, när man jobbar digitalt.

   ”För jag är ju inte…”, hon tvekar, ”så produktiv”.

   Hon hoppas att jag ska hålla med, men jag lägger handen på alla hennes böcker mellan oss på bordet, och tittar skeptiskt på henne.

   ”Jag hinner ju inte”, skrattar hon urskuldande. ”För jag måste sköta så mycket korrespondens”.

   Det där sista är säkert sant.

   Det är utställningar som ska förberedas; böcker som ska sammanställas; tidningar som ska tillfredsställas; förfrågningar som ska hanteras… (En bra bild av alla de fotografiska järn Helene Schmitz har i elden, får man genom att gå in på hennes hemsida.)

   ”I höst kommer jag att få en assistent, som ska hjälpa mig”.

Men du rider ju också. Det hinner du med?

   ”Ja, ridningen prioriterar jag”. Hon berättar om den egna hästen, som kräver daglig skötsel och tillsyn.

   ”Det är hemskt. Det jag gör i stället för att laga mat och handla, det är att rida”.

   Jag har nu inte kommit till Helenes fotostudio på Odengatan i Stockholm för att tala om hästar, men några ord blir det.

   Helene var amatörjockey när hon var ung. Tog licens och red race på Täby Galopp.

   ”Jag stod och hängde hela dagarna med en massa engelska jockeys, och tänkte att jag kanske skulle göra någonting av mitt liv”.

   Tänkt och gjort.

Och nu då. Vad är nästa projekt?

   Hon säger att det är första gången, som hon inte har ett uppdrag eller en finansiär.

   ”Just nu är det viktigaste att…eh…”. Hon hittar inte orden. ”Att…att göra bilder. Bara så…”

   Helene märker att jag vill veta mera.

   Hon säger att hon vill göra en utställning, utan att det ska bli en bok av den. Utan att hon har en tydlig plan.

   ”Det har tagit den här tiden”, förklarar hon, ”att få självförtroendet att jobba så”.

Och den ekonomi som krävs, kanske?

   Helene Schmitz hugger inte på den kroken; svarar i stället med ett tankspritt mmm.

   Vi talar om människor, konstnärer som inspirerar henne. Louise Bourgeois, nämner hon. Ola Billgren. Sally Mann och Sophie Calle. Tarkovskij. Ang Lee.

Har du velat göra film själv?

   ”Jo, jag gick på filmskola i New York i sex veckor. För jag tänkte att jag skulle börja med något annat”.

   Det var under en mycket turbulent period i Helenes liv.

   ”Jag blev inte filmfotograf, men däremot skilde jag mig”, berättar hon med sitt sinne för det drastiska.

   Vi skrattar, för jag vet inte vilken gång i ordningen.

   Helene insåg tidigt att det rörliga mediet inte passade henne. Hon kunde inte tänka i ett flöde av bilder.

   ”Jag gjorde en film, en kortfilm, och den är fantastiskt dålig”, säger Helene Schmitz med övertygelse.

   Kaffet är urdrucket för länge sedan. Croissanterna finns inte mer.

   Dags att gå.

© Lars Norén, The é Company, 2012

Helene Schmitz
Helene Schmitz
Helene Schmitz
Helene Schmitz

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.