Hans Gedda

Intervjun som PDF

Var bor mörkrumsfantomen Hans Gedda om inte i ett svart hus? Som för säkerhets skull är kvadratiskt, 
samma fyrkantiga format som han har plåtat i under åren. Och de börjar bli några stycken nu. 
Geniet från Flen har dragit den oundvikliga slutsatsen, och återvänt till de stenar där barn han lekt. 
Hans Gedda bor i ett ’svartbygge’, som han säger, på stranden vid sjön Båven, utanför barndomens Flen.
 
(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder)
 
Vi sätter oss i det enda och stora rummet, vid ett mycket litet kaffebord. Gedda är klädd i up-to-the-minute, fosforiserande, dayglo-gula brallor, av det slag killarna på Vägverket bär, säger han. Till byxorna som lyser upp en sen höstdag som den här, har han en svart snitsig fleecetröja med dragkedja. En klädsam keps åker på och av. (Hade inte förvånat mig om sjuttioettårige Gedda hade satt den bakochfram – som sjön Båvens okrönte O.G.)
 
”Jag har länge känt att jag måste sluta när jag är som bäst”. Gedda och jag talar om hans flykt från Stockholm och hur han hamnade här. Han reser sig för att leta efter något. Det visar sig vara Andres Lokko, ja, inte personen, utan ett citat från dennes penna: ’… att göra sorti när man fortfarande befinner sig på toppen av sin förmåga, att ta sin hatt och rock och noggrant stänga dörren efter sig när man går ut, för att aldrig återvända. Det är 
en garanti för att skriva in sig i evigheten’. Sa Lokko. Säger Gedda.
 
Vi nickar. (För det är väl det han har gjort, Geddan, tänker jag, skrivit in sig i något stort, som lär fortsätta.) Och så dricker vi lite mer kaffe. Nibblar på lussebullarna, och försöker ta in det oerhörda i att en karriär är över.
 

”Jag är inte intresserad av fotografi”
Hans Geddas stil hade passat i metropoler som London, Paris och New York, ”för den var internationell”, säger han, tystnar och inväntar intuitivt min fråga. Vad innebär ’internationell stil’, undrar jag, och skyller på att jag inte kan så mycket om fotografi och bild. ”Jag kan inte så mycket heller”, säger Gedda och garvar smittande.

 
”Jag är inte intresserad av fotografi. Men jag tycker att det är kul att fotografera”. (Är karln copywriter också?) Nä, han har inga fotoböcker, säger han.  ”Bara konstböcker, typ Francis Bacon och Giacometti, och så där…”.
 
Gedda går heller aldrig på fotoutställningar, blir 
omedelbart uttråkad. Visst är det coolt att inte bry sig om de andra. Kollegerna. Lite som El Bullis kulinariska 
superstjärna Ferran Adrià. Men hur fick Hans Gedda tag i de människor han plåtade, vill jag veta. Alla dem som i hans självlärda sörmländska händer blev ikoniska bilder?
 
”Jag har aldrig bett att få fotografera någon”, kommer Geddas blixtsnabba svar. Den här frågan har han fått förut. ”Jo, fan, två faktiskt, men jag brukar säga att det bara är en – Nelson Mandela”.
 

Fångade Mandela med sista exponeringen
Han drar den numera ganska välkända historien om hur Mandela efter tjugosju år i fängelse besökte Sverige som ett av de första länderna utanför Sydafrika. Gedda kunde inte tänka sig att plåta Mandela i konkurrens med fyrtio andra fotografer, så han ringde dåvarande
utrikesministern, Sten Andersson, och bad honom fixa en studioplåtning. Studion blev Pierre Schoris rum på Arvfurstens palats.  Sten Andersson höll i blixten och Gedda lyckades med den sista exponeringen i filmen göra Nelson Mandela rättvisa.

 
De stora namnen kom tidigt. Han skulle fotografera Gunnar Ekelöf för Bonnier-
tidingen Böckernas värld, men redaktören vågade inte. ”’Gedda är ju ett oprövat kort’”. Kort därefter dog Ekelöf i cancer. Sen kom de, ett efter ett i högt tempo: Geddas porträtt på Tove Jansson, Lars Forssell, Sara Lidman… ”Det blev en radda bilder, under två, tre 
års tid”. De utgjorde Hans Geddas tidiga och snabba genombrott.
 
Hur var Palme? ”Ja, han tyckte inte om att blir fotograferad, han var väldigt spänd”. 
På halvfigurerna kan man se att han knyter händerna så att knogarna vitnar, berättar Gedda. ”Andy Warhol var tyst och blyg… Han hade alltid en kamera med sig när han gick på fest och så där. Den var ett skydd”, slår Hans Gedda fast.
 

Internationell stil är lika med världsklass
Vi återkommer till frågan om ’internationell stil’, och jag undrar återigen vad man menar. Han halkar runt lite och säger till slut: ”Nä, det är nog att jag låg på en nivå, som de beskrev som världsklass”. Han är noga med att förklara att det inte är han själv som påstår detta. Det är andra. Självlysande brallor vid Båven, visst, men Jante sitter också med vid bordet.

 
Är det kameran som är hemligheten med ditt fotografi, undrar jag lite dumt. ”Näe”, säger han genast, ”men jag måste ha en som jag blir vän med”. Bästa polare har alltid varit Hasselblad. Han fick låna brorsans när han var femton, vilket beseglade hans öde. ”Det där fyrkantiga formatet är magiskt”. Säger att han älskar att stå i mörkrummet. ”Grunden till allting, om man gör bilder eller skriver 
eller vad man nu gör… det är att skapa magi… Det är det man strävar efter”. När hantverket 
började försvinna, och det digitala kom, blev det tråkigt. ”Jag kan inte sitta framför en 
laptop”, säger Hans Gedda.
 
Första kameran fick han när han var tolv. Stjärnfotografen ställer sig plötsligt upp och börjar rota runt. Som hos så många konstnärer är rummet där vi sitter belamrat med föremål. Konsthantverk, kranier (nej, inte av människor), bilder, skulpturer… Allt han behöver för sitt fortsatta skapande finns inom armlängds avstånd. ”Bilora Bonita”, säger Hans glädjestrålande, med kameran i handen.
 
Han skrattar inåtvänt, kanske för att en sisådär sextio år har förflutit sedan han fick den, Bonitan. Hans Gedda var bara fjorton år när han vann en fototävling, den första han deltog i. Vinnarbilden var en liten tjej på Flens stortorg, som slickade på spunnet socker, berättar han. Gedda och jag skrattar. Jag tänker på vad musikern John Mayer säger, att när han hör 
något som låter riktigt bra så är hans reaktion att skratta. Varför?
 

Hade nog inte överlevt i New York
Warhol och allt det där, då? Varför gav sig Gedda inte ut i världen på allvar? Jo, Stockholm var nog för litet, medger han. ”Fast jag vågade inte sticka till New York… för jag kunde inte 
engelska.” Var det så enkelt? ”Jamen, jag hoppade ju av plugget när jag var fjorton”. Men det var inte bara det, för egentligen trivs han bäst på havet och i skogen, där känner han sig lugn och säker. ”Jag har vänner som säger att hade jag stuckit till New York, då hade jag inte levt nu”, säger Hans Gedda i skydd av den trolska svenska skogen.

 
”Det är hårt där, och särskilt i den här branschen. Sprit och droger och…”.Ändå hade han en karriär, en kommersiell sådan, just i New York City. Det var Tore Claesson, Creative Director på Ogilvy & Mather, som ville att Gedda skulle plåta för IBM. ”Enda gången som jag har känt mig som en rockstjärna”, minns han. Det var egen chaufför och limousin. ”Ibland hade vi tre långtradare med grejer för att göra jobbet”, 
berättar Hans Gedda.
 

”Sluta aldrig ta egna bilder, för då är du död”
Trots att han har varit framgångsrik även inom kommersiellt fotografi, med ett antal guldägg i korgen, anser han att det är skillnad mellan att plåta efter eget huvud, och beställningsjobb. ”Sluta aldrig ta egna bilder”, säger Gedda med eftertryck, ”för då är du död”.

 
Efter att han hade ställts ut på Lasse Halls Camera Obscura, fanns det de som var oroliga och någon sa, ’hoppas inte reklambranschen förstör Hans Gedda’.”Jag tecknar ibland framför teven”, säger han plötsligt. ”Blixtporträtt. Två till tio sekunder, där jag försöker få ner karaktären med bara några streck”. Bra träning, bra för bildseendet, summerar han.
 
Gedda skulpterar också. I vad? ”Det kan vara trä för det luktar så gott. Jag kör snabbt med motorsåg… det är en sådan där livsfarlig grej. Det gäller att vara nykter”. 
Återigen dags för ett skratt.
 
Gedda berättar att han så småningom blev lite bortglömd i Stockholm, undrade varför ingen hörde av sig. Men förklaringen, säger han, är kanske att han själv inte lyfte på luren, som många andra fotografer gjorde. ”Jag tillhörde inte heller några schatteringar eller gäng inom fotografin”, förklarar Hans Gedda, ”de som ger varandra stipendier”. Hade han bott i Paris eller London, menar Niclas Östlind, snart professor i fotografi enligt Gedda, hade han snabbt varit en av de största. Hade du det, frågar jag. ”Ja, det får man ju hoppas”, skrattar Gedda, efter en mikropaus.
 

”De flesta tror att jag är mångmiljonär”
Hans Gedda berättar att han alltid har behövt kämpa, för det har varit svårt att försörja sig. ”De flesta tror att jag är mångmiljonär, men det är jag inte alls. Man tror ju att när någon är berömd, så tjänar de grova pengar”.Vi talar om de 140 bilder som National-museum har valt ut för en retrospektiv utställning av hans verk, med början 5 december.

 
Hans Gedda: ”De kom och drog i lådorna, och 
chefen sa, ’jävla skit, alltså, fan, alla bilderna är ju så bra…’”. Vi fnissar tillsammans.
 
Gedda har en ateljé i Malmköping, förklarar han. På tre år har det kommit in två äldre damer. ”Den ena frågade om det var en ramaffär, den andra undrade var tobaksaffären låg”. Hahaha. 
Distans. Är det samma sak som humor? Det verkar som om han läser mina tankar: ”Humor hjälper när man träffar andra människor. Det är inte så jävla allvarligt”. 
Vår tillvaro är lite halvt absurd, tänker Hans Gedda högt, och jag hör honom.
 
© LARS NORÈN, 2013
 
Hans Gedda
Cirkus, foto: Hans Gedda
Hans Gedda
Ingemar Bergman, foto: Hans Gedda
Hans Gedda
Olof Palme, foto: Hans Gedda

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.