Dawid

Intervjun som PDF

Den ofrivillige provokatören

Dawids bilder har ofta fått publik och kritiker att klia sig i huvudet och fundera över vad de står och tittar på. Det är en effekt som han uppskattar. Men några betraktare har också blivit lätt rosenkindat upprörda och till och med fly förbannade. Och det var inte alls meningen säger han. Han är ju bara nyfiken och gillar att experimentera.

(Läs intervjun nedan eller ladda ner en PDF-version. Då får du intervjun på ett mer redaktionellt sätt, dessutom är texten upplättad med flera bilder. Övriga länkar finner du i slutet av texten)

Först en kopp kaffe. Jag träffar Dawid en augustimorgon på Söder i Stockholm och vi bestämmer oss för att inga frågor kan vare sig ställas eller besvaras innan vi fått fika. När vi slår oss ner på uteserveringen frågar jag om det är okej att jag spelar in vad vi säger eftersom jag har lite dåligt minne.

  • Du har dåligt minne. Jag har inget minne. Jag skojar inte. Det är fullständigt blankt bakåt. Det är jättejobbigt i livet, men så är det. Jag har något fel på skallen. Verkligen.

Dawid berättar mellan tuggorna på en frukostmacka att fotografen Gunnar Smoliansky, en av hans bästa vänner sedan länge, har hästminne och ibland frågar honom om han minns den där resan de gjorde till Skottland eller den där fotoutställningen de såg i Finland?

  • Ingen aning, svarar jag då. Fast jag minns mina bilder. Jag har just gjort en bok med 120 bilder av bilar (Kars, DOG förlag 2011) och för ungefär hundra av dem minns jag helt klart fotograferingssituationen. Det är lite märkligt. Men en fördel är ju att varje plats är ny för mig även om jag varit där förut, säger han och skrattar.

Det är länge sedan Björn Dawidsson lämnade in sina första filmer nere i tobaksaffären och efter bara ett par rullar kände att han själv ville prova på att framkalla dem. Han köpte en framkallningsdosa och soppor och satte igång. Bakom sig har han nu en lång karriär med en mängd utställningar och böcker. Och framåtrörelsen är fortfarande tydlig. Dawid har alltid varit nyfiken, inte minst på ny teknik.

  • Men jag är inte prylfixerad, mer fixerad vid att resultatet ska bli som jag vill ha det.

Dawid, Gunnar Smoliansky, Otmar Thorman och några till hetsade tidigt varandra att byta upp sig från småbildskameror till större negativformat och börja göra fine prints enligt konstens alla regler. De prövade en hel del olika tekniker.

  • Ja, massor! Vi handlade grejor från Amerika bland annat. Jag köpte min Deardorff-kamera direkt från Jack Deardorff i Chicago kring 1975. Vi hittade udda fotopapper, blandade egna framkallare. Gunnar dammsög hela Sverige. Han gick in hos alla gamla porträttfotografer och frågade ifall de hade några kartonger med sällsynta papper kvar.

Men Dawid har nästan helt släppt ”antikviteterna” som han kallar den analoga tekniken. I den studio Dawid har haft några år ute i Vårby, en kvarts bilfärd söder om Kungsholmen där han bor, byggdes ett rum för att vara mörkrum med ventilation, vatten och avlopp. Men längre än så kom det inte. Nu har han istället en stor Epson-skrivare som han producerar sina bilder på.  C-printar på plastiga papper gillade han aldrig. Men de papperskvaliteter som finns idag har gjort det möjligt att ta fram projekt som legat halvfärdiga länge. Ett exempel är skeletten i serien RAY som är påbörjade på 80-talet men som slutfördes för bara några år sedan.

  • För mig är processen snarlik den analoga. Det är ju ett enormt arbete bakom en print även om det är en utskrift. Det tar tio stycken innan det sitter. Lite ljusare – lite mörkare – och så vidare.

Dawid var aldrig heller särskilt förtjust i att stå i mörkrummet med alla giftiga kemikalier och dålig ventilation. Sedan gillar han att den digitala tekniken inte har så många ”fel”.

  • Den digitala tekniken bjuder ju inte på något. När du plåtar analogt, då har du ett korn och kanske en lins som är lite mörk mot kanterna. Det finns så mycket variabler i det analoga som du bara får ta emot. Jag gillar att inget är gratis. Det är för mig den ultimata utmaningen att med precis samma verktyg som alla använder skapa någonting eget som gör att folk kan säga: ”Det där ser ju ut som en Dawid”.

Han har också alltid haft ett spontant intresse att prova nya uttryckssätt i sina bilder.

– Jag gjorde ju mycket som har blivit legio efteråt. Jag ställde avsiktligt in oskärpa. Det fick man ju inte göra. Och på vägen hem från en kväll på Röda Rummet kunde jag ställa mig och exponera på fri hand i en minut medan jag höll kameran så still det bara gick. Då blev det en ganska – eller rättare sagt ordentligt – suddig bild som kanske inte alla uppskattade.

1970-talet var en dogmatisk tid då alla förväntades vara exakt lika fria, tillsammans, på samma sätt, och ve den som klev ur ledet och tog en promenad åt något annat håll för att se vad som kunde finnas där. På den tiden var också den allmänna uppfattningen att bilder skulle användas i propagandasyfte. Men det föll inte Dawid på läppen.

  • Som fotografen Fredrik Sommer sa: ”Jag sysslar inte med övertalning”. Det är ett citat jag gärna vill låna mig till.

Dawid gick hos Christer Strömholm på Fotoskolan i Stockholm ett år under tidigt sjuttiotal. Alla använde en Nikon eller Leica med en 35:a eller en 50:a. Och så skulle det vara Tri-X-film som soppades i D-76 och printades på Agfa Brovira. Hasselblad var rätt mossigt tyckte man.

Dawid började istället undersöka fotografiets potential och skaffa sig ett eget språk. Och det gav förstås reaktioner på skolan.

  • Vi fick i uppgift att ta ett självporträtt i duschen. Jag var ju lite blyg så jag tog ett vanligt självporträtt – en ansiktsbild av mig själv – höll in printen under duschen och tog i sin tur en bild av den. Då slapp jag stå näck där. Och det fick jag godkänt för.  Men till ett annat självporträtt använde jag en vidvinkel som jag höll väldigt nära ansiktet. Regeln var att porträtt skulle göras med sidljus från ett fönster – ett ”snyggt” fotografi – så jag fick underkänt. Men då blev jag förbannad och klippte ut glasögonglasen på bilden och satte in röd celluloid istället!
  • Vid ett annat tillfälle satte jag upp blyertsteckningar på väggen och skrev ”1/125, bländare 8” och så vidare under varje bild. Det var också väldigt upprörande för dem. Så jag gick bara ett år. Sedan sökte jag till Beckmans designskola eftersom jag behövde en mer kreativ miljö. Då fick jag ett rekommendationsbrev av Christer Strömholm. Det enda som står är: ”Han är bra”, undertecknat CHR. Och det kom jag in på.

Att han borde inrätta sig i ledet har han fått höra med jämna mellanrum alltsedan dess. Som när han gjorde serien Kemigram genom att måla i blindo, i mörkret, med framkallare på svartvita baryta-papper.

  • ”Det ser ut som grafik” sa man, och då som kritik. Men vänd på det – hur mycket måleri ser inte ut som fotografi? Hallå, säger jag! Varför går den där logiken bara åt ena hållet? Jag har ju snarare försökt erövra en del av de traditionella konsternas område tillbaka till fotografin.

Men han verkar inte vara helt missnöjd med att bli beskjuten från både fotografi- och traditionellt konsthåll. Det blir en bekräftelse på att han fortfarande utmanar och hittar nya infallsvinklar som ingen prövat, eller vågat pröva. Lars O Ericsson skrev en gång att Dawid var den förste postmodernisten i Sverige. Samtidigt skrev Peder Alton att han var den siste modernisten.

– Det läget gillar jag. Att man inte riktigt låter sig fångas.

Vi åker i Dawids svarta Toyota Prius längs E4:an ut till studion. Det känns självklart på något vis. Både att bilen är svart och att han kör en elhybrid. Ny teknik i monokromt fodral. Men det står en MG coupé årsmodell 1957 hemma i garaget också. En riktig engelsk svårmekad sportbil. Det ska inte vara alltför lätt.

Bilar har alltid haft en speciell plats i Dawids hjärta. Han tror själv att det är genetiskt betingat. Hans bror är duktig rallyförare och hans pappa höll också på med racing. 2010 ställde han ut bilrelaterade bilder på tre gallerier samtidigt i Stockholm. Det var gatufotograferade bilar från 40 års promenerande – främst på Stockholms gator – på Galleri Kontrast under titeln Kars. På Double-Elvis Gallery kunde man se övervintrande bilar skymta under silvriga presenningar från garage runt om i stan och på Galleri Ikon hängde han de färgsprakande miniracingbilarna i serien FSCC.

  • Jag gräver alltid där jag står på ett eller annat sätt och fotograferar nog rätt mycket utifrån min bakgrund som är proletär och väldigt folklig. Det som fascinerar mig mest med de små tävlingsbilarna är det som kallas the livery – hur de är lackade – och det är ju ett uttryck för en slags folkkonst.

Dawid tävlade under en period själv med egendesignade miniracingbilar. De bar hans egna livery som var heltäckande grå. Färgsättningen genererade inte så många uppskattande ryggdunk från de andra förarna. Han experimenterade också med att trimma bilarna på olika sätt. Det gillades varken av medtävlarna eller av regelverket. Att han tog väldigt snygga bilder av sina bilar var inte heller så populärt. Så nu står bilarna – ett hundratal – i ett låst plåtskåp i studion.

En annan serie bilder som bland annat fanns med på den stora separatutställningen Hybris på Liljevalchs 2008 är de gula nycklarna i serien KIS. Nycklar kan ju vara förknippade med många och långa historier. Men vi får inga ledtrådar till vilka lås Dawids nycklar går till.

  • Nej, du får ingen ”nyckel” till hur de ska läsas, säger han och ler. Jag kan ju avslöja att det är nycklar ur mitt eget liv. Men jag kommer inte ens ihåg själv vad de går till. När jag är på någon skola och pratar brukar jag ibland säga att de kommer från ” älskarinnor, sportbilar och racerbåtar”.     

Vad får dig att ta fram en låda nycklar och fotografera dem?

  • Har du hört ordet snilleblixt? (Stort skratt). Nej, det är en process som startar i att jag emellanåt känner igen mig i ett motiv, och att igenkänningen har en potential. När jag började fotografera fanns det någon sorts romantik i att åka till Paris och fotografera transvestiter. Jag tyckte utmaningen fanns i att fotografera precis där jag är istället och lyckas göra en bild som får folk att säga: ”Vad intressant!”. Den där transvestiten är ju för fan intressant i sig själv! Det är för mycket gratis. Jag är nog generellt lite föraktfull mot exotism. Säg att du åker till Afrika och plåtar de långa vackra massajerna med sina röda kläder och en jättestilig solnedgång i bakgrunden. När du sedan visar bilderna för massajerna kommer de titta på dig och se ut som frågetecken – det är ju bara vardag för dem.

Dawid visar mig ett antal ramade fotografier som står ställda mot en vägg i studion. Alla bilder är helt svarta. Tesen var att bevisa fotografiets helt subjektiva karaktär för alla som tyckte att det var objektivt.

  • Jag fotograferade ett svart, noggrant ljussatt, bomullsskynke som fotografer brukar ha över huvudet. Soppade neg efter neg helt enligt Ansel Adams regler, och gjorde sedan printar. Och det ser inte alls ut som tyg. Det är bara helt svarta ytor! Jag provade att kontaktprinta varje storformatsneg på olika sätt: matt, blankt, kornigt papper, brun, svart, varm och kall framkallare för att se om det någonstans dök upp ett svart tyg. Ingenstans! Det är bara kolsvart överallt. Jag gjorde också en massa anteckningar om hur det skulle gå till, ljudupptagningar där jag berättar precis vad jag gör, och en fotograf tog bilder av mig när jag jobbade. För det var ju vetenskapligt, och inte någon jävla lek! Nu har jag ett nytt projekt där jag fotograferar de här anteckningarna som jag nog kommer att dra upp stort. Ja, visst, det är ju väldigt kvasi …

Skulle du kunna ta bort all form av avbildning och till exempel göra en utställning där du ljussätter objekt, som ett slags ännu inte fotograferade stilleben?

  • Nej, där går nog gränsen. Min kick är transkriberingen från tre dimensioner till två – från objekt till fotografi.

Christer Strömholm talade om Bilden med stort B som en upphöjd företeelse. Då tänkte Dawid att han kanske kunde göra en bild av ett intet. Den rostiga spiken som ingen varken ser eller bryr sig om utan bara trampar på.

  • Kan jag göra en bild av spiken som gör att man faktiskt intresserar sig för den, och på så sätt skapar en sorts förhöjd uppmärksamhet, då tycker jag att jag har erövrat någonting.

Han pekar på en bild av en tång som sitter inramad på väggen i studion.

  • Ta verktyget där uppe i hörnet till exempel. Det är arvegods. Det är ju inte så att jag plötsligt får en idé och går ut och köper en tång, en hammare och en spik och sedan fotograferar dem. Det är hela tiden ”gräv där du står” – något som varit en helig devis för mig ända sedan jag var tonåring. Jag utgår hela tiden från saker nära mig, som handlar om mig själv eller om min närmsta omgivning. Det kanske inte alla tror som ser bilderna.

En gång i slutet av sjuttiotalet gjordes det en samlingsutställning på MoMa i New York som hette Mirrors and Windows. Där delade man upp fotografiet i mirrors då bilden speglar fotografen själv på något sätt, och i windows där fotografen betraktar världen runt omkring.

  • För mig är mirrors mycket intressantare. Det behöver naturligtvis inte vara självbespeglande men ungefär som i klassisk konst så kan den utge sig för att handla om någonting men speglar ändå alltid lika mycket upphovsmannen.

Dawids bilder – som de av tången, nyckeln, racingbilen och även de äldre gatufotografierna – är ofta starkt reducerade. De flesta är också svartvita.

  • Det svartvita fotografiet rymmer en mer poetisk berättelse än färgbilden. Den är på ett sätt överlägsen. För ju närmare du kommer verkligheten desto mindre intressant blir bilden. Till slut står du där i verkligheten – och what the fuck?, säger jag. Vad är det då för idé med att göra en bild? Det är som när jag går på bio. Då är jag inte intresserad av vardagsberättelser. Vardag har jag nog av. Jag vill se action! (Stort skratt). Jag vill ha ett tillägg till tillvaron istället för en upprepning av den.

Motivvalet och kompositionen är också renodlad och minimalistisk.

  • Jag brukar säga att ”det är en grej mitt på”. Sedan tror många att den vita bakgrunden på något vis inte finns där, men den är egentligen en lika stor del av motivet. Det är också rätt mycket sken som kommer av hur jag ljussätter, vilken brännvidd jag använder, vilka vinklar jag fotograferar motivet ur och så vidare. Så när man ser en bild kanske man inte förstår vad det är jag har fotograferat. Om Picassos verk säger folk ibland: ”Det där skulle jag kunna göra själv”. Det är ett bra tillstånd. Om man kan prestera något som folk säger att de kan göra själv, då har man lyckats anser jag. För då är det så enkelt att det blir alldeles självklart.

Dawid säger att han aldrig sitter på kammaren och tänker ut i förväg vad han ska göra. Istället åker han till jobbet och sätter igång. Sedan leder det ena till det andra. Som när en kompis gav honom en piedestal med orden: ”Jag tänkte slänga den här men du kanske kan använda den och plåta den?”. Dawid började arbeta med den hemma i lägenheten och när han var klar hade den genererat flera olika serier där den bland annat fungerade som scen för olika stilleben eller där dess skugga på tapeten spelade huvudrollen.

I en av hans senaste böcker Jobb/Work (Förlaget DOG 2010) – han har ett trettiotal i sin bibliografi – har Dawid samlat bilder från 66 kommersiella uppdrag. Det är allt från mode till porträtt, bilar, vin, djur, hus och en hel del annat. Och alla bilder bär Dawids omisskännliga signum. Under en av sina tidigaste utställningar – Ingen älskar mig på Liljevalchs konsthall 1973 – blev han tillfrågad av art directorn Anders Borgström ifall han kunde tänka sig att göra kommersiella jobb. Dawid säger att han skiljde sig en hel del från dåtidens ”riktiga” reklamfotografer då han till exempel inte hade någon assistent eller en stor egen studio. De små jobb han hade gjort var mest skivomslag åt bland andra Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt och Ola Magnell. När han nu fick större uppdrag fortsatte han ändå att behålla det mindre formatet på projekten.

  • Jag är ju lite tjurskallig när jag gör saker. Jag gör på mitt sätt. Samtidigt är det ju alltid en dialog med uppdragsgivaren, det är jätteviktigt tycker jag. De pröjsar ju och ska bli nöjda helt enkelt. Sedan gör jag mitt, och går då väldigt mycket in i min egen värld. Jag gillar att stå ensam och jobba. Uppdragsgivaren ger mig oftast ett stort förtroende. Som till exempel SAAB som jag gjort massor för. Det är väl därför de går omkull, säger han snabbt och skrattar.

I förordet till Jobb/Work skriver Dawid att vanliga kameror idag tar hand om en stor del av det som förr krävde ett fotografiskt kunnande och var ett rent hantverk. Med fler oprofessionella fotografer bakom kamerorna blir också den rådande estetiken amatörbildens. Både inom reklam- och konstfotografi.

  • Jag tycker att väldigt mycket av den upphöjda fotografin idag saknar det man kan kalla för fotografins specifika kvaliteter: Skärpedjup, ljus och så vidare. Kameran har mer blivit ett sorts verktyg för voyeurer: ”Oj, här har det visst brunnit ner ett hus!”. Inkänningen i motivet är oftast alldeles utmärkt medan medvetenheten om verktygen och vad man rent fotografiskt kan åstadkomma med dem oftast är väldigt låg. Fotograferna nöjer sig, i någon bemärkelse, med att bara dokumentera exakt hur det ser ut. Har man sett en, eller hundra, eller tusen interiörer nu? Och husfasader. Och en jävla massa skogar. Det senaste verkar vara jätteprintar av Mount Everest och liknande. Vi är på sätt och vis tillbaka i en sjuttiotalsstämning – det finns någon slags mainstream som bestämmer hur det ska vara, även om de som går utanför inte blir lika utskällda längre.

En annan strömning han ser är att ordet har blivit allt viktigare. Dawid menar att där är vi också på ett sätt tillbaka i 70-talet. Primärberättelsen måste stärkas med bilder för att fungera och bilderna reduceras då till en ofta ointressant illustration. För Dawid är bilden det primära, sedan får andra sköta tolkningarna.

I Dawids studio ligger jätteutskrifter i mängder som inte passerat hans hårda kvalitetskoll.  Det är bråda dagar inför separatutställningen RRR på galleriet Swedish Photography i Berlin med vernissage i mitten av september. Och bilderna ska hinna ramas också.

  • Förr när jag plåtade analogt framkallade jag filmen själv, jag printade själv, jag ramade själv, skar passepartouter själv, Så har jag alltid gjort och det är likadant nu. Det enda jag får hjälp med är att bygga själva ramlisterna, men det är jag själv som har designat dem. Köper man en Dawid så köper man liksom ett objekt. Jag brukar säga att bilderna är som ens barn ungefär: man ser till att klä dem ordentligt så att de inte ska frysa när de kommer ut i världen.

En av hans böcker heter också Beautiful Frames (Steidl 2000). Med den blev han den första svenska fotograf som gavs ut på det ansedda tyska förlaget.

  • Väldigt ofta säger folk: ”Vilka vackra ramar!” när de ser mina bilder, och mellan raderna betyder det att de inte har något att säga om bilderna. De förstår ingenting eller tycker rent ut sagt att de är dåliga.  Jag är ju noga med ramningen men det vore ju ett misslyckande ifall ramen gav en starkare upplevelse än bilden.

Det är uppenbart att Dawid aldrig lutar sig tillbaka och lever på gamla meriter. Han rör sig hela tiden framåt, utforskar ständigt fotografins utkanter och vänder upp och ned på konventionerna. Han har signerat bilder av sin egen signatur. Han har målat bilder från negativ och kallat dem förstoringar. Vart är han på väg nu?

  • Dels har jag faktiskt börjat göra små svartvita kort igen, samtidigt som jag med de lite mer experimentella bilderna har gått upp i format rätt radikalt vilket skapar ett helt nytt uttryck. Jag har delvis utgått från vissa äldre saker som jag nu förstorar upp. Det har jag egentligen varit väldigt föraktfull mot eftersom jag tycker att en given bild har ett bestämt format. Det amerikanska systemet där man säger att samma bild finns i olika storlekar och kostar olika gillar jag inte. Någonstans borde fotografen tycka att bilden gör sig bäst i ett speciellt format. Men ändå naggar jag nu på min egen princip och provar att förändra formatet på äldre bilder. Det leder också till att jag gör helt nya bilder i samma anda. Så utställningen i Berlin är en blandning av helt nya saker och äldre som jag orkestrerat om. Jag gör till exempel en nyckel ur serien KIS riktigt stor. Så jag tar just nu både ett steg framåt och samtidigt ett kliv bakåt.

Typiskt Dawid. Att aldrig stå still och stampa utan hela tiden röra sig åt något håll. Och det kommer säkert göra någon upprörd.

© HANS MALM, 2011

Relaterade länkar
www.dawid.nu
www.swedishphotography.org

Dawid
Dawid
Dawid
RRR

© Copyright 2012-2015. ProCenter registrerat varumärke, alla rättigheter reserverade. Fotografirätten förbehålles respektive fotograf. Reservation för mellanförsäljning, fel i texter, på bilder samt orimliga prisfel. Alla priser är exklusive moms om inte annat anges.